VAR:s vara eller icke vara inom fotbollen

I takt med att fotbollen går allt snabbare och att prestigen, liksom pengarna inom sporten växer explosionsartat, står mer och mer på spel vid varje enskilt domslut. Detta har i sin tur medfört att diskussionen i matchernas kölvatten allt oftare handlar om domarens insats, istället för spelarnas. Denna trend har varit påtaglig för alla som följer fotboll internationellt men framförallt inom Sveriges gränser där jag tycker trenden är ännu mer tydlig nuvarande säsong.  
 
I sommarens Confederations Cup testades därför VAR för första gången inför en större publik och det med väldigt blandad kvalitét och en hel del tveksamma ingripanden. VAR ska kunna användas vid beslut för mål, straff, röda kort samt om fel spelare tilldelas kort. Inför säsongen 17/18 har flera ligor beslutat att testa det nya systemet. De ligor det handlar om är Serie A, Bundesliga, Eredivisie, Primeira Liga och MLS. En dryg vecka in i den nya säsongen känns det dock som att vi redan är på väg att spränga incidentkontot. Allt började med den holländska Supercupen där Feyenoord fick ett mål bortdömt till följd av en friad straffsituation en halv minut tidigare som sedan videodomaren uppmärksammade. Därefter följde Bundesligas premiäromgång där en tredjedel av matcharenorna drabbades av teknikstrul varpå videogranskningssystemet slogs ut. Även i Italien och Serie A gav orsakade VAR stor kalabalik.
 
Personligen är jag för att ta hjälp av video vid binära beslut, där svaret är antingen svart eller vitt. Exempelvis om bollen är innanför mållinjen, utanför sid- eller kortlinjen eller offsidebeslut. Där tror jag de allra flesta håller med mig. Det jag främst stödjer min ståndpunkt på är att många situationer som man med VAR-systemet kan granska, helt baseras på den enskilde domarens subjektivitet samt hur denne tolkar regelboken. Vi måste helt enkelt lära oss att det inte finns någon total rättvisa i fotbollens värld. Jämför med rättssystemet där den ene kan få ett hårdare straff än den andre, medan den tredje kan bli friad helt för samma brott, även fast avsikten i grunden är att alla ska bedömas likadant.
 
Om vi lyfter blicken och för en stund flyttar fokus mot hockeyn där videogranskning har använts i drygt 20 år men där man fortfarande inte granskar några andra situationer än just mål, trots att spelet är snabbare och smällarna fler än inom fotbollen. Kanske finns det en anledning till det?  
 
När jag själv spelar match, förvisso i division 2, finns det inget jag ogillar mer än inkonsekventa och osäkra domare. Jag vill att domaren ska etablera en tydlig nivå ute på planen så att alla vet vad som gäller. I och med möjligheten till videogranskning funderar jag på om det kan ha en hämmande effekt på domarnas självsäkerhet och förmåga att sätta nivån då det alltid finns i bakhuvudet att de kan ta till skärmen.

Det tror jag kan leda till situationer som den i Holland, att spelet hinner fortgå en lång stund efter den aktuella händelsen innan ett beslut kan tas. Vad händer om en tackling som enligt regelboken ska rendera i ett rött kort sker efter en situation som ännu inte videogranskats? Och inte minst, hur långt bakåt ska en granskning kunna åberopas? Jag kan tycka att om möjlighet till att videogranska tacklingar ska finnas, ska det blåsas och granskas direkt vid händelsen. Vi riskerar annars att fastna i en ond spiral som enbart klär av fotbollen dess charm och vi kommer ständigt hamna i diskussionen om vad som ska, eller inte ska granskas. Potentiellt kan ju en förseelse på mittplan vara matchavgörande. Hur ska spelare och framför allt supportrar kunna engagera sig lika starkt känslomässigt om det ständigt finns en risk att bli bestulen på ögonblicket?
 
Som ni kanske har förstått ställer jag mig här och nu i den konservativa ringhörnan gällande denna fråga. Ska tillvägagångssättet vara som det för närvarande är, tror jag inte det tar lång tid innan VAR hänger på repen. Och sist men inte minst, är inte domartecknet för VAR det löjligaste vi någonsin sett på en fotbollsplan?
 
/Tomas Hermansson