Blir man en bättre fotbollsspelare genom att titta mycket på fotboll? 

Jag har alltid sagt att det beror på hur man tittar. Söker därför alltid ställa frågor till mina unga spelare i Maj FC när vi ser på en match tillsammans, för att just få dom att titta mera aktivt och inte bara följa det som sker närmast bollen.
 

Utrycket visar att det handlar om en dålig ekonomisk situation. Här har svenska klubbar med bevisligen dålig ekonom olika sätt att behandla krisen. Helsingborg väljer att – som tidigare – att vara öppen med sin svåra situation. Det är inte första gången HIF vädjar om ekonomisk hjälp. 2003, när skuldbördan uppgick till 59 miljoner kronor, fick man hjälp av staden och banker samtidigt som kommunen gick i borgen för ett lån.
 

I mitt yrke som reporter på lokaltidningen i Sunne är det många fotbollslag jag följer. Den största klubben är utan tvekan Mallbacken och på söndag spelar dem seriepremiär i Elitettan borta mot Kvarnsveden. Men orosmolnen är flera i Mallbacken. Det största frågetecknet är att truppen är för tunn, vilket man inte är ensamma om i Elitettan. Frågan är om alla lag klarar av att fullfölja hela säsongen med 26 matcher på fem månader - utan sommaruppehåll. Jag är tveksam.
 

Dags att kora säsongens bästa spelare redan innan säsongen, det är utan tvekan avbytarna. Snacket om att det är en speciell säsong i år har man hört till leda nu, lagen med störst och bredast trupper har en klar fördel, ännu större fördel i år. De som har störst och bredast trupper gynnas också av att fem byten tillåts i år. 
 

Min sista krönika för säsongen handlar om en längtan efter helgen. Nästa helg är nämligen inte vilken helg som helst, utan det är helgen då Allsvenskan gör en så otroligt Ge mig helg nu!efterlängtad comeback.
 

Fotbollskanalen skrev i veckan om hur våra klubbar varnar unga för det nya tränarfenomenet. 
 

Åtvidabergs FF är kanske den mest osannolika framgångshistorien på ett internationellt plan. Det är unikt att en så liten ort, med en så liten arena, kunde ha sådana framgångar. Det går inte att nämna Kopparvallen och ÅFF utan att koppla tillbaka till de mest glamorösa åren i klubbens historia – de i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet. En period av segrar och internationell berömmelse som möjliggjordes av en partner – Facit. ”En maskin att räkna med” var devisen för det världsledande företaget under många år, tills tiden och tekniken kom ikapp och Facit blev tillintetgjort på ett par år. (Tips: Se ”Facits sommargäster från 1966” på Youtube som ett tidsdokument av en svunnen tid och löftesrika framtidstankar.)
 

Det finns saker som är viktigare än att prestera på en fotbollsplan. Nyligen berättade den svenska landslagsspelaren Madelen Janogy att hon tar en paus från fotbollen på grund av psykisk ohälsa. Det är modigt och starkt av henne att göra det och jag önskar att fler vågar göra detsamma.
 

För ett par veckor sedan skrev jag en fiktiv premiärkrönika men nu kan man äntligen få skriva också en riktig sådan. 
 

Vi har fått startdatum på seriespel igen runt om i Europa och det känns fint att denna älskade bollsport äntligen drar igång igen. Jag har saknat fotbollen så enormt mycket att det nästan har gjort lite ont, men nu när vi äntligen har ett startdatum att räkna ner emot känns det helt plötsligt bra igen, eller bra är väl att ta i, men det känns bättre. Mycket bättre!

 

Äntligen kom tillslut beskedet ifrån idrottsministeren och Folkhälsomyndigheten att det är grönt ljus för att sätta igång Allsvenskan och all tävlingsidrott för seniorer igen. Men publiken får tålmodigt vänta på att komma tillbaka till arenorna.
 

Heyselstadion, 29 maj 1985. För exakt 35 år sedan upplevde jag och miljontals andra TV-tittare en direktsänd katastrof.
 

Det råder ingen tvekan om att coronapandemin har satt alla fotbollsklubbar i en ekonomisk sits som inte på något sätt är fördelaktig. Men nu, när fler och fler ligor återupptas efter månaders paus, är det vissa lag jag tror har gynnats mer av ett långt break än andra. Eftersom Premier League är den ligan jag följer mest och att den är tillbaka inom en snar framtid, fokuserade jag på England. Detta är vad jag tror och jag kan bara spekulera.
 

Igår nåddes jag av en mycket tråkig nyhet att en otroligt uppskattad idrottspersonlighet gått bort, 81 år gammal och denna krönika är en hyllning till denna person och till alla andra eldsjälar som är så viktiga för idrottens existens. 
 

Igår kväll nåddes jag av nyheten som ingen fotbollsintresserad människa kan ha undvikit vid det här laget: Zlatan Ibrahimovic har en allvarlig muskelskada. Den nyheten gjorde mig rent ut sagt ledsen och jag hoppas verkligen inte att hans fantastiska karriär är över.
 

Nyss hemkommen från en träning med Långared BoIS E lag,
laget som hela Alingsås och Vårgårdatrakten tagit till sina hjärtan.
 

Italien har ambitionen att spela färdigt serie A och i Tyskland är herrarna Bundesliga igång, damerna spelar första matchen till helgen. Äntligen! Tänkte jag och säkert många med mig när beskedet kom. Jag funderade över sätt att fira denna första elitmatch i en stor liga efter Corona , förberedelser, hur skulle jag lägga upp det för att göra mest möjliga av en tv sänd fotbollsmatch? Jag pratade med vänner och de var lika entusiastiska som jag, Äntligen! Sa de också. Men så hände något i slutet av förra veckan. Eller egentligen hände ingenting alls men en känsla infann sig. Smög sig in dag för dag och när lördagen väl kom så var all entusiasm borta, som pyspunka, Little by Little.
 

Det hävdar den engelske historikern James Walvin. Sannolikt har han rätt.

Det intressanta med den engelska fotbollsexporten under slutet av 1800-talet var att det inte var imperieländerna som i första hand fick ta del av den engelska fotbollskulturen. I stället var det de delar av världen, där engelskt kapital och arbete fanns. Eftersom just slutet av det förra seklet var en storhetstid för England hade man en omfattande handel och annat utbyte med stora delar av världen. Engelska varor och kapital översvämmade världen och där engelsmännen slog sig ned tog de med sig sina engelska seder – däribland fotbollen.
 

Äntligen var fotbollen tillbaka under helgen som gick (vitrysk fotboll får ursäkta) när Bundesliga återuppstartade säsongen. Jag slog mig ner i tv-soffan och följde det heta derbyt mellan Dortmund och Schalke, mer förväntansfull än på länge på grund av fotbollsabstinens. Jag slogs av att det inte alls kändes som ett derby, av naturliga skäl då publik saknades, men mest slogs jag av att fotboll utan publik är bra mycket bättre än ingen fotboll alls.
 

Innan arga läsare och supportrar börja mailbomba inkorgen så ska jag förklara vad jag menar. Självklart är supportrar och publik under matcherna det som förhöjer matchupplevelsen både för tittarna hemma i TV-soffan, för åskådarna på plats och, så klart, även för utövarna. Med hjälp av publikens jubel så kan spelarna komma upp till en intensitet i matchen som inte går att skapa utan publik, man får extra krafter, man höjer sig på ett annat sätt men publiken kan också påverka negativt för både spelare och domare. Vi är nog alla överens om att fotboll ska spelas framför en publik när det blir tillåtet igen en vacker dag, det förhöjer upplevelsen för precis alla. Lägg även till det ekonomiska med biljettförsäljning och kioskförsäljning, så vill nog ingen spela utan publik allt för länge. 
 

Bundesliga gjorde comeback i helgen som precis passerat och känslan efter den här helgen är smått fantastisk. När jag satt mig i tv-soffan för att följa fotbollsmatcher som jag kanske inte vanligtvis hade lockats av så slog det mig att jag saknat fotbollen mer än vad jag föreställt mig, men känslan var som sagt fantastisk.
 

När vi, Långared BoIS E-lag, skulle ställa upp i Gothia Cup 2018 för första gången, var alla spelarna mycket förväntansfulla och nervösa och vi försökte på alla sätt att tagga ner dem.
 

Läser och hör ibland engagerade föräldrar och en hel del ungdomsledare men även forskare i Sverige prata om fördelarna med att hålla på med många sporter, långt upp i åldrarna och inte specialisera sig för tidigt. 
För att det är väldigt kul att hålla på med flera sporter, det håller jag absolut med om. Det skapar en bred och allsidig utbildning samt god fysik. Men för att bli riktigt jäkla bra på en sport, är jag tveksam dock om det är rätt vägval idag år 2020.. 
 

När Bundesliga och 2. Bundesliga återupptas i helgen kommer Borussia Dortmund att möta Schalke, konkurrenten i Ruhr-området, utan sin största tillgång: ”Den gula väggen”. Vanligtvis möter besökande klubbar 25 000 Dortmund-fans, packade som sillar på en av Europas största ståplatsläktare. Men i morgon kommer ljuden att begränsas till domarens pipa och spelare och tränarnas skrikande, eftersom alla matcher spelas inför tomma läktare. Orsaken känner vi alla till. Hela världens blickar riktas nu mot det tyska initiativet.
 

För en som jobbar med fotboll så sitter man varje dag och hoppas att någonting ska hända som gör att fotbollen får klartecken från en myndighet som folk följer slaviskt. Här kommer tre funderingar kring fotbollen som dykt upp i mina tankar:

Till helgen ser det ut som att Bundesliga gör en minst sagt efterlängtad comeback och någon vecka in i juni ser det just nu ut som att Premier League gör det samma. Det är strålande nyheter för alla oss som älskar fotboll och samtidigt som vi tar till oss av dessa fantastiska nyheter skickar jag ut frågan om 2020 är året då kungarna vänder hem?
 

En kulen hösthelg 2015 i september gick SM i futsal i parafotboll på Prioritet/Serneke arena. Långared ställde upp med två lag i olika divisioner, Div 3 och 5.


 

Vi har alla hört att det är bättre för fotbollsutvecklingen att inte specialisera sig för tidigt.
 

I dagens situation är fotbollsrelaterade nyheter en bristvara. Nu är det listor och nostalgi som gäller i samtliga medier. Det var kanske därför som Fotbollskanalen ringde mig för att höra om ”Århundradets värvning” (det var så den beskrevs) i svensk fotboll. ”Malcolm Macdonald till Djurgården!” basunerades det ut på löpsedlarna. Macdonald blev ”Supermac” med hela fotbollsvärlden efter sina fem mål i EM-kvalmatchen mot Cypern 1975. Vi som var med på den tiden gapade av förvåning – skulle han spela med Djurgården?
 

Nyheten att Bundesliga fått grönt ljus för att återuppta säsongen redan i mitten av maj slog ned som en bomb på sociala medier. Så oväntat, men framför allt så efterlängtat.
 

Nu när Corona-tiderna påverkar alla klubbar och kommer förändra förutsättningarna för alla svenska klubbar för en lång tid framöver, det spelar ingen roll om det är i division 6, Superettan, Damallsvenskan eller Herrallsvenskan, det påverkar ekonomiskt. Hur många föreningar kommer stupa under är ingen som vet, inga matcher, minskade sponsorer, inga biljett-intäkter och ingen försäljning i kioskerna. 
 

Jag är trött på att läsa om coronavirus och jag är trött på att inte ha några fotbollsmatcher att se fram emot. Jag är dock glad över att man inte riskerar människors liv, men jag ställer mig ändå frågan som alla vill ha svar på:
- När är det slut på eländet?
 

Parafotboll är nog många som inte vet vad det är.
Det är spelare med funktionshinder som älskar att spela fotboll, och växer snabbt i Sverige.
 

Den mest prioriterade frågan som alla fotbollsfans, spelare, klubbägare och media ställer just nu är; ”När kan vi sätta igång igen ?”
 

Det är nu ett faktum: endast en klubb i Sverige klarar ett riktigt ekonomiskt stålbad. Vad händer med seriesystemen när alla klubbar förblöder? 
 

Det är bara en tidsfråga innan ägarskiftet i Newcastle är officiellt. Från Mike Ashley, som ogillas (för att uttrycka det milt) av varenda Newcastle-supporter till prinsen i Saudi Arabien. Ekonomiskt och sportsligt är det från natt till dag, och vi är många som unnar Newcastle framgång - men är det verkligen på det här sättet man vill ta sig tillbaka till den engelska toppen på?
 

Efter att ha sett Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell, för vilken dag i ordningen, stå och möta all media så började jag tänka, vilket tungt ansvar som vilar på Anders axlar. Vi pratar om ett helt land som lyssnar vad Anders har att säga, som ska lyda hans råd, som ska följa de direktiv som han plockar fram, som får utstå folks glädje och folks ilska och det blir riktat mot just Anders Tegnell även fast det inte är Anders ensam som sitter och fattar alla beslut.
 

Vi vet fortfarande inte när vardagen blir som vanligt igen. Som det ser ut just nu har vi inte en aning om när fotbollen är tillbaka så som vi vill ha den, men då är det tur att vi har Silly Season.
 

Jag heter Thorbjörn Friberg, 60 år ung, och är en stor fotbollsälskare.
 
Jag har fotboll i blodet sedan jag föddes, då min far Thor Andersson spelade i Gerdskens BK i Alingsås där även jag startade min karriär. 
 

Jag har varit elitidrottare så länge jag kan minnas och även om de senaste åren har påverkat min livstil pga karriärbyte och det yttre har ändrats så är insidan och mentaliteten densamma. Alla som befunnit sig i prestationsidrottens värld vet hur den formar en. Som att livsstilen har förmågan att ändra allt det som man är och kunde blivit på samma sätt som havet har förmågan att med år av tålamod , forma en sten. Exakt hur mycket av ens personlighet som har formats av elitidrottsmiljön förstår man inte förrän man börjar leva tillsammans med människor utanför bubblan. När man ser världen med deras ögon förstår man allt man bara gör, av vana och per automatik. 
 

Det är väldigt många yrkesgrupper som drabbas i dessa dagar. Så kommer det sannolikt att vara under 2020 – åtminstone det första halvåret. Förutom alla affärsmässiga tragedier som följer av krisen finns det yrken som tangerar att slå knut på sig själv för att ”leverera” (hemskt uttryck vars användning borde vara förbehållet post- och budfirmor!). Redaktör på en sportredaktion, oavsett media, är ett sådant exempel.
 

Om någon har missat det så pågår det en pandemi just nu. I en tid då abstinensen för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet är större än någonsin, kan jag ändå uppskatta att Viasat med flera visar gamla matcher. Men det är tudelat, för lika nostalgiskt underbart det kan vara att se när Arsenal har lekstuga med Liverpool och se när Dennis Bergkamp hanterar bollen som bara han kan göra, lika jobbigt är det att inse hur mycket jag saknar den tiden. Det är en berg- och dalbana med känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
 

Under dessa Corona-tider så är det många som stannar hemma, det är jobb hemifrån, det är träningsmatcher och seriespel som skjuts fram i tiden eller ställs in, i veckan kom dessutom det mycket tråkiga beskedet att Gothia Cup ställs in. Man kan nästan se alla barnens besvikelse framför sig som sålt diverse produkter för att äntligen få komma till Gothia Cup. 
 

När jag beskriver mig själv brukar jag ofta nämna ord som positiv, glad och tålmodig. Nu för tiden är jag inte den personen längre och allt detta på grund av att fotbollsabstinensen bara växer, och växer och… växer.
 

Covid 19 är ett jäkla elände, men entreprenör som jag är så ser jag alltid framåt och söker hitta möjligheter. 
 

Jag vill inleda med att travestera senatorn Cato den äldre (234-149 f.kr.) i Rom som var känd för att ha avslutat sina anföranden i senaten med orden "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Själv säger jag: ”För övrigt anser jag att Östersunds FK bör genomlysas”
 

Någon har väl knappast missat Netflix braksuccé till dokumentärserie, om Sunderlands förfall de senaste åren, vad det gör med staden och vägen tillbaka. Häromveckan fick jag tummen ur och såg både första och andra säsongen - och jag kunde inte slita mig från tv-soffan. Varför görs det inte fler sportdokumentärer som denna?
 

April månad innebär att våren är på ingång, att solen syns mer, att folk letar sig ut ur sin vinterdvala och att vi svenskar börjar bli mer sociala. April månad betyder också seriepremiärer för alla våra lag, från allsvenskan ner till division 7, från Skåne upp till Norrland. Alla fotbollslagen känner samma hopp innan kulan ska sättas i luften. Men dessa tider är inga normala tider, vi ombeds att inte vara lika sociala, vi ombeds att helst sitta kvar inne i vår vinterdvala och vi ombeds att inte sätta kulan i luften. Allt detta är som ett enda långt aprilskämt och man bara väntar på att någon ska hoppa fram och säga april april. Men ingen kommer göra det, det är dagens verklighet och därför kommer här en text till alla lag som skulle haft seriepremiär denna härliga april månad, när alla lag säljer fiktiva matchbiljetter så kommer här en fiktiv premiärkrönika.
 

Att Zlatan är Zlatan vet vi. Vi vet också att det bara finns en Zlatan och så måste det få vara. Jag är ett Zlatan-fan och även om ingen i Malmö gillar honom längre så har min kärlek till "Ibra" inte försvunnit. Den har snarare växt då han visar sig vara unik gång, på gång, pång - vilket är fantastiskt!