En match vi måste vinna

Av torsdagskrönikören - Nils Montan-Lund

Ung livsstil fortsätter att leverera resultat av sina undersökningar, där man undersöker ungas levnadsvanor och preferenser inom fritid och kultur. Den här gången har man riktat strålkastarljuset mot anledningarna varför unga lämnar idrottsföreningar.
 

En vanlig orsak som brukar anges (av vuxna) i debatter och andra sammanhang är det som kallas för ”toppning”. Det är ett begrepp som kan innebära många olika saker, men i grund och botten handlar det om att några får mycket mer, på några andras bekostnad.  Men något faktiskt underlag på att det skulle vara den stora boven i dramat som får barn och ungdomar att lämna våra idrottsföreningar finns det inte.
 
Nu ska jag givetvis poängtera att jag inte på något sätt tänker ta ”toppning” i försvar, men jag vill att vi tittar på vad vetenskapen kan lära oss för att fler ska spela längre.
 
Ung livsstills studier visar att anledningen till att ungdomar lämnar föreningslivet, främst handlar om ”mättnad”. Alltså att man till slut tröttnat för att man hållit på för länge. Inte minst då man hållit på för länge, startat för tidigt med sin idrott. Man kallar det för ”barnifieringen” av idrotten där man startar längre och längre ned i åldrarna.
 
Och det är nog ganska nära sanningen att det är hit vi bör rikta uppmärksamheten och resurserna. För barn i 4-6-årsåldern förstår varken spelet interna logiker eller idrottens sammanhang. Så här behöver föreningarna vara betydligt mer finurliga. Att få barn att röra på sig i ett alltmer stillasittande samhälle är förstås viktigt. Men då bör man hitta breda samarbeten med andra idrotter så att barnen inte bränns ut för tidigt.
 
Dessutom får de ju vinningen i att få pröva på flera olika idrotter och en synnerligen god kroppskontroll genom en variationsrik rörelsemängd.
 
Min slutsats blir således att vi idag riktat kanonerna åt fel håll och skjuter vilt mot ett problem, som inte gör den stora skillnaden. Självklart vill vi undvika utstuderad toppning inom barnidrotten och att ett fokus ska finnas på frågan.
 
Men vill vi få fler att fortsätta längre, så måste vi rikta blickarna åt rätt håll och börja samarbeta över idrottsgränserna i betydligt högre utsträckning än i dag. Känslan är att många idrotter idag nästan tävlar om barnen redan när de är 5 år. – det blir ett race, som nästan bara innehåller förlorare .
 
Samtidigt vill vi ju att barnen rör på sig och att neka dem tillträde till idrotten, vars roll växer sig allt större med den samhällsutveckling vi har i dag, vore bara dåraktigt.
 
Självklart är det bättre om de får pröva på fotboll, friidrott, gymnastik, innebandy, klättring, basket, och allt vad det kan vara, än att de sitter i timmar framför en surfplatta eller smart telefon. Vi vet ju idag att de långsiktiga effekterna av stillasittande är så pass skadliga att det något vi vill i allra högsta grad vill undvika och måste göra något åt. Ohälsotalen växer och växer – det är en oroande utveckling.
 
Här måste hela idrottsrörelsen kraftsamla gemensamt och det kommer inte att bli lätt. Men hårt arbete brukar löna sig i längden och det här är en match som vi måste vinna.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln