Peps dröm lever – om än med nöd och näppe

Av Fredagskrönikören - Adam Nilsson

Att Bayern München-Juventus skulle utmåla sig till ett sådant drama hade ytterst få trott på förhand. Ett gemensamt misstag av David Alaba och Manuel Neuer där de båda såg ut som fågelholkar gav planens gigant Paul Pogba möjligheten att rata in 1-0 i matchens absoluta inledning. Lite drygt 20 minuter senare var det dags för nästa kalldusch för tyskarna när Cuadrado avslutade ett exemplariskt vackert anfall av Juventus. Underläge 2-0 och Bayern var tvingat att göra minst två mål – och det var deras kväll den här onsdagen i mars.
 

Etiketter: fredagskrönikören

Pep Guardiolas dröm har varit att få lyfta den finaste av bucklor tillsammans med sitt tyska lag. Bayern har han gjort till sitt. Det är ett lagbygge som andas samma luft som Guardiola från målvakt till anfall, från vänsterytter till högerback. Bayern München är ett exemplariskt exempel på vad ett lag är. Visserligen finns det extravaganta storstjärnor som tar plats med sina stora klockor och lyxbilar, men på fotbollsplanen är Bayern den kanske mest slipade enheten i hela Europa.
 
För i Guardiolas lag är det ingen enskild individ som står ut på planen. Alla jobbar för varandra, alla är flexibla nog att klara av det spel som Pep vill leverera. Anledningen till att ingen har lyckats sätta en riktig formationsbeskrivning på Bayern München de senaste åren är inte för att Pep hela tiden korrigerat den. Nej. Det har handlat om att alla hans spelare är kapabla till att iklä sig olika roller, att de aldrig blir statiska, att de aldrig går i samma mönster match efter match.
 
Kolla bara på en spelare som Philipp Lahm. En spelare som fick sitt genombrott som vänsterback, klev över till hans naturliga högersida och blev världens bästa högerback och under Guardiola har spelat som central mittfältare. Om du följer Lahm under en hel match får du ingen karikatyr av vad han gör. Du ser inte att Lahm varje gång går på överlapp. Du ser inte att Lahm varje gång försöker att skära in. Du ser inte ens att han alltid håller sig på högerkanten. Lahm har helt enkelt ingen formation att förhålla sig till, han förhåller sig till den rådande situationen på planen vilken han tar olika beslut utifrån. Det är ett praktexempel på bestämd spontanitet.
 
Vad Juventus lyckades med var att under stora delar av matchen sätta stopp för just detta sätt att spela fotboll. Bayern fick lämna taktiken och anamma sin mentalitet och sina känslor. Ett fantastiskt inlägg av Douglas Costa möte Lewandowski polska stålpanna som satte bollen i nät. Och hade det inte varit för att Patrice Evra försökte att vinna tid och försöka finta sig förbi en Bayernspelare istället för att raggarrensa den över linjen, så hade Kingsley Coman aldrig fått bollen på kanten och slagit det där inlägget som Thomas Müller på sedvanligt Müllermanér från ingenstans mötte pannan med.
 
Där och då var Juventus slagna. 80 minuter av briljant fotboll byttes ut till 10 skräckminuter där italienarna tappade matchen. Det fanns ingen återvändo när förlängningen väl drog igång. Bayern hade fått med sig förtroendet, Allegri hade ställt in sitt lag på att försvara en ledning som man tappat och att vända tillbaka klockan gick inte. De två målen under förlängningen gav Bayern segern och visade på en styrka som man aldrig tidigare sett under Guardiolas era i Tyskland. Och hans dröm om att få vinna Champions League är återigen vid liv, men den var nere för räkning bra länge.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln