Vi ses på andra sidan

Vi bygger våra mästarminnen på så mycket mer än bara fotbollen som presteras. Det har tjatats hål i huvudet om den där sommaren 1994 men likt förbannat så pratas det minst lika mycket om hur varmt det var som straffräddningen eller frisparksvarianten. När Sveriges Television dunkade upp samtliga krönikor på sin playtjänst var det som att trycka igång en nostalgi-knapp på alla som är över 30.
 
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
 
Visst retar det alltid gallfeber på någon som säger åt nostalgikerna och fotbollsälskarna att släppa stolpen och komma över den största bragden i svensk fotbollshistoria. Kan Karin Boye så kan Janne Andersson.
 
Det är svårt att inte dras in i den globala VM-brisen som känns i vartenda sammanhang och varje tidning som har en sportupplaga. Eller för den delen Ryssland och Putin som släpper in fotbollsvärlden i sitt land men fortfarande håller dörrarna stängda med lagstiftning för fri kärlek. Samtidigt någon helt annanstans skakar Donald Trump och Kim Jong-un på att kärnvapnen ska avvecklas på Koreahalvön. De varma luftströmmarna som luktar fotboll kolliderar med det kalla och skrämmande spelet bakom de berömda kulisserna.
 
Vi får försöka att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi ska försöka att njuta av fotbollen samtidigt som vi måste vara väl medvetna om vad som händer utanför arenorna. Det blir likadant varje gång ett stort mästerskap landar. I Brasilien 2014 där regeringen plöjde över bostadsområden för att bygga vägar och sopade bort favelor för att de inte stämde överens med den bild de ville förmedla till omvärlden. I Ryssland 2018 och i Qatar 2022 där precis allting som är fel med den korrupta fotbollen ett halvt sekel innan premiärmatchen dras till sin spets. Fotbollen som världens största sport i ena ringhörnan – brott mot mänskliga rättigheter på den andra.
Det är lätt att bli nedstämd precis som det lika mycket tvärtom är enkelt att ta till sig de historierna om spelare som tagit sig ur fattigdom och misär för att de varit tillräckligt talangfulla i en sport så många älskar.
 
I morgon spelas öppningsmatchen mellan Ryssland och Saudiarabien på Luzhniki-stadion i Moskva. En match det politiskt går att prata om – i ett gästande land där kvinnor fram tills nu inte har fått köra bil. Att sammanfatta länderna i ett ord: Förtryck.
 
Båda tankarna kommer och måste florera innanför pannan när bollen sätts i rullning. Det är då vi kliver in i den där bubblan, stänger in oss och distanserar oss från omvärlden. Vi som stirrar tillbaka på dem som ögnar in och genuint undrar vad de gör på utsidan och vad de ägnar sin tid åt istället för att följa minst 90 minuter fotboll per dag den kommande månaden.
 
Sverige? Marocko? Iran? Belgien? Senegal? Äh, det där är petitesser. Tre matcher om dagen – det spelar ingen som helst roll vilka lag som ställs mot varandra. Det är det fantastiska med ett komprimerat schema. 14:00, 17:00 och 20:00 är det matcher, det är det enda vi behöver veta. Det är klart. Att Sverige äntligen är med på den stora scenen ökar temperaturen ytterligare och gör vissa dagar och vissa tider lite, lite viktigare. Däremellan ska vi fylla fritiden med VM-elvor, tippade skyttekungar och gissningar om vem som blir årets genombrott och får ett guldkantat kontrakt när en storklubb langar fram den stora pengapungen.
 
I taxin, i trappen, i hissen eller i hallen. Tacka vet jag dagens teknik när det kommer till världsmästerskap. Hörrni – vi ses på andra sidan!
 
/Jimmy Åkesson