Livet utan sport

Missförstå mig rätt, det är inte synd om mig på något sätt. Jag är frisk till skillnad från många andra, och jag hoppas verkligen att coronakrisen är över så fort som möjligt.

Tanken sedan lång tid tillbaka var att jag, i dag, och tre veckor framåt, skulle befinna mig i USA och hälsa på min syster. Så blev det av naturliga skäl inte, så lite synd om mig kanske det ändå är.

Det jag lider mest av ändå är att all idrott står still.

Jag har alltid varit, ursäkta det trötta uttrycket, en sportfåne. Det är först nu som jag förstår hur viktig idrotten är i mitt liv. Att det skulle krävas en pandemi för att jag skulle förstå hur mycket sport betyder för mig - och hur tråkigt och innehållslöst mitt liv är utan den, var dock inget jag hade räknat med.

Något som hjälper mig att ta mig igenom dagarna är Santi (min hund) som förvisso tvingar mig att lämna huset, men som sprider glädje och alltid är vid min sida. Han verkar inte överdrivet brydd av coronaläget.

I övrigt har jag börjat plöja tv-serier. Jag har återaktiverat mitt abonnemang på HBO Nordic och planerar att ha sett alla deras serier och filmer utom Entourage tills sommaren. Just nu ser jag The Outsider och Curb Your Enthusiasm och jag kan rekommendera båda.


Men dagarna är mycket tommare utan sport på tv. Nu har både fotbolls-EM och OS skjutits upp ett år vilket innebär att sommaren känns över innan den börjat.

Jag gillar att ha något att se fram emot, vare sig det är Champions League senare på kvällen eller om det är fotbolls-EM om tre månader. Nu blir abstinensen större för varje dag och smittskyddsexperten i mig säger att detta kan pågå ett bra tag till.

Ta hand om er alla, framförallt äldre och sportintresserade. Till hösten är förhoppningsvis allt som vanligt igen.

/Fredrik Finnebråth