Bättre än Sweet och Gary Glitter tillsammans

Av mästaren - bernt ljung

Funderar över landslagets vinterresa. Det är utmärkt att ledningen dessa dagar gör en inventering av landets framtida spelarkapital. Likt en audition går det med rätt kunskap och ett slipat öga att läsa av en spelare som för första gången får på sig en landslagströja om vilken väg han klarar av att ta. 
 

Antingen händer ingenting, eller så överträffar han sig själv. Fightas eller fly för att uttrycka det mer drastiskt. Jag kan inte ha några betänkligheter kring truppens utseende men ett namn känns konstigt här, Johan Elmander. Varför ska han med? Enligt Hamrén för att han nu är sugen på att komma tillbaka till landslaget, ja men är inte alla som inte är uttagna det? Ska han bli aktuell igen får han väl spela bra i sitt klubblag och inte paxa en plats som kunde ha givits till en talang med framtiden framför sig i stället för, ja just det. Ett annat skäl till att han kom med är att det är bra för de yngre att se hur det går till. Elmander kommer då att framstå som en vuxen på en skolresa.

Det är över tio år sedan jag tränade ett lag. Jag kommer aldrig att göra det igen eftersom intresset för det inte finns. Trots det så sitter någon variant av tränarglasögon kvar när jag ser en fotbollsmatch. Detta fenomen gör att tittandet blir mer kritiskt än nöjsamt. Som att produkten ska granskas istället för att bara njuta av den och jag antar att många tränare känner likadant. Lite likt en musiker eller en konstnär som hamnar i ett läge där man kritiserar mer än gläds åt en kollega eller kollegors insatser. Hursomhelst, när man inte har tränaransvar går det ju utmärkt att tycka och bjuda på hur många goda råd som helst framförallt nu när något är fel i svensk fotboll i alla fall när vi mäter oss med den internationella måttstocken.

Jag, likt alla de ansvariga grubblar nog på lösningar hur våra landslag och klubblag ska kunna få mer speltid på de riktigt stora scenerna. En tanke som återkommer hos mig och som jag därför snart börjar tro på är att spela med en trebackslinje. Jag har aldrig ens diskuterat det eftersom jag tycker planen är för bred för att försvaras med bara tre spelare och att det är effektivt med offensiva ytterbackar. Dessutom så känns trebackslinje med markeringsförsvar och libero gammeldags, som en kvarleva från östblocket där markeringsspelarna dessutom såg ut att vara framavlade för uppdraget. Jag tror att markeringsförsvar går bort men att det är fullt möjligt med zonförsvar och treback. Vinsterna med denna typ av omgruppering av manskap överstiger de negativa tror jag. Vi måste någon gång våga ändra något som skapar en förändring värd namnet.

Det handlar inte om ett högre försvarsspel, det handlar om att prioritera annorlunda för att bättre kunna försvara de ytor, den del av spelplanen där motståndarna har de mest kreativa spelarna, det vill säga de centrala delarna utanför eget straffområde. Vinner vi segrar där ökar chanserna att vi även vinner matchen. Hur resten av manskapet organiseras med mittfältare och forwards får bli en annan diskussion men att kunna ha två forwards som lägger det mesta av energin på anfallsspel och ändå kunna ha fem mittfältare känns både lockande och spännande.

På jakt efter råvaror till nyårssupén stöter jag i den stora mataffären ihop med en bekant i ålder strax under femtio. Jag noterar att han har träningskläder på sig och jag frågar om han som motionär verkligen behöver träna på nyårsafton? Ja säger han, du vet väl hur det är? Nej säger jag, visserligen tränade vi mycket även förr men aldrig på nyårsafton vad jag minns. Jaha, säger han men vet du vad, jag ska ut en gång till idag, bara jag kommer hem… När vi skiljs tänker jag, är det jag eller tiderna som förändrats?

Du får rösta på vem eller vilka du vill men du måste rösta på någon av våra kandidater säger Radiosporten och jag känner bara igen hälften av de åtta som återstår. Jerringpriset blir aldrig folkets pris så länge någon styr röstandet till dess egna kandidater.

När jag hösten 1971 började högstadiet blommade mitt latenta musikintresse upp tack vare musiklärarna Lill-Per och Jonken. Deras musiksmak spillde till hundra procent över på mig, eller för att tala klarspråk, de fick mig att upptäcka Blood Sweat & Tears. Visserligen hade jag börjat snegla åt något bättre än Sweet och Gary Glitter men det här var ju något helt annat. 1974 släppte gruppen Mirror Image, en kanonskiva tyckte jag men recensenterna skrev att det var den minst typiska BS&T skiva som producerats. Förmodligen för att den var mer popig än jazzig jämfört med tidigare album. Texaskillen Jerry Fischer hade nu tagit över sångbåset efter legendaren David Clayton-Thomas och Jojje Wadenius spelar gitarr bättre än Zlatan spelar boll. Skivans spår ett, ”Tell Me That I´m Wrong” är ett briljant exempel på popig jazz eller jazzig pop i världsklass.

Salve

/Mästaren
 

Etiketter: mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln