Minst rutin – mest att förlora

Av -  Marcus Lindén - lördagskrönikören -  på en fredag

Många höjde på ögonbrynen när Allan Kuhn satt på podiet och presenterades som ny huvudtränare för Malmö FF. Efter en försäsong innehållande träningsmatcher samt spel i Svenska Cupen och tre allsvenska omgångar är dansken redan pressad. Utgångsläget är knappast det enklaste för Kuhn.
 

Jag var en av de första som berömde Malmö FF:s val av Allan Kuhn och tyckte det lät spännande. Inte för att jag visste speciellt mycket om honom eller för att han har en stark meritlista. Det var snarare valet av en tränare där filosofi gick före ett stort namn. Det finns ett internationellt tänk i detta. Om Allan Kuhn matchade Malmö FF:s föreningstänk angående vilken fotboll de vill spela – så stödjer jag valet av den typen av tränare.

Allan Kuhn har som bekant inte mängder av säsonger som huvudtränare i bagaget. På den stora scenen är det egentligen bara två säsonger i Midtjylland. I övrigt är det i assisterande roller, mestadels i Aalborg. Som sagt: detta behöver inte vara en avgörande faktor. Intryck hämtas från alla platser, även som assisterande. Sedan får man även ge förtroende för Daniel Andersson och Malmö FF:s scouting. Hämtas ett så pass oprövat namn in så utgår jag ifrån att processen varit noggrant genomförd. Många bra val har gjorts av denna klubb de senaste åren så de har mitt förtroende.

Jag ställer egentligen bara två frågetecken kring Kuhn och hans status i Malmö. För att gå in närmare på detta måste man ta hänsyn till Malmös status inför året. Kraven och pressen har aldrig varit högre på en svensk klubb någon gång på 2000-talet. Förra året lyckades hela fyra lag sluta före Malmö. Det i kombination med en svindyr, bred och konkurrenskraftig trupp – samt eventuellt missat Europaspel gör att fokuserandet på att vinna Allsvenskan är extremt stort. Ska Kuhn gå ur serien med en bibehållen hög status utan att vinna ligan krävs väldigt mycket – inte minst väldigt mycket som lovar gott inför framtiden. Sammanfattat: kravet är egentligen att vinna Allsvenskan.

Det ena frågetecknet är Allan Kuhns förmåga att hantera yttre faktorer – bland annat media. Han är ständigt i fokus. Att han valde att ringa upp Olof Lundh och förklara varför han inte valde att kolla på straffsparken de fick mot IFK Norrköping kan jag tycka om. Öppenhet är bra. Det är dock lättare att göra det när han var i segerruset efter en vunnen premiär. Hur hade han hanterade det vid en förlust? Det är värt att tänka på. Firandet efter premiärvinsten nådde extrema höjder, framför allt den uppseendeväckande poserande framför klacken. Bara hans stil eller ovan vid de stora matcherna? Svaren kommer att visas under säsongen.

Det andra frågetecknet är hans vana att hantera en så pass stjärnspäckad trupp. Det påkostade nyförvärvet, Vidar Örn Kjartansson, var bänkad senast. Magnus Wolff Eikrem som var en stjärnvärvning förra året är i samma situation. Lägg därtill bland annat Guillermo Molins. Publikfavoriten har hittat tillbaka på planen, men det gäller att han fortsätter få speltid. Hans popularitet är otrolig. Kuhn har aldrig haft en trupp som denna och han har framför allt aldrig varit ytterst ansvarig för en sådan. Kritikerna inför säsongen hänvisade ofta till att missnöje kan skapas i en för konkurrenskraftig trupp. Om det finns missnöje inom gruppen vet endast de insatta, det behöver man knappast utgå ifrån efter tre omgångar. Men frågor angående detta har redan börjat ställas.

Malmö gör förmodligen bäst i att försvara Allan Kuhn in i det sista. Att välja tränare utefter filosofi är inte den enklaste vägen, men den bästa i längden. Om han kan hantera pressen i Malmö återstår att se. Årets upplaga har dock hittills lämnat en del att önska.

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln