Är vissa individer viktigare än andra?

Av fredagskrönikör - André Karring

Denna text kan uppfattas som magstark och kanske även lite hård. Tanken är absolut inte att kategorisera eller placera individer i olika fack, jag vill bara lyfta upp ett problem som stör mig och som inte borde få finnas. Givetvis avslutas krönikan med en lista.



 

Som ung (eller gammal för den delen) 2016 så förväntas vi vara aktiva på diverse sociala medier för att hänga med i världen om allt vad som skrivs och sägs. Det finns Facebook, Instagram, Periscope, Snapchat och så vidare, men den bästa informationskällan är utan tvekan Twitter. På Twitter kommer allt ut direkt när det händer. Oavsett var i världen du befinner dig (så länge du har internetanslutning) så kan du tweeta iväg något viktigt som du tycker andra borde läsa. Därför var det inte heller konstigt att det var just där jag läste denna artikel som Sanny Lindström delade: http://www.expressen.se/debatt/inga-barn-ska-inte-vara-bra-nog-for-idrott/

Jag blir lika arg varje gång jag läser artikeln, inte bara arg utan även upprörd och väldigt ledsen. Jag vet vad Therese och Gustaf Wikström pratar om. Jag har själv idrottat större delen av mitt liv. Jag spelar fotboll och har så gjort i exakt 20 år, jag har spelat innebandy, friidrottat och jag har till och med prövat på hockey fast jag inte ens kan stå på ett par skridskor.
Alla dessa sporter har jag hållit på med som ung grabb och alltid har jag känt mig välkommen och respekterad. Därför kan jag nu se tillbaka på den tiden och minnas den som något positivt även fast jag inte var bäst i laget.

Under min ungdomstid hade jag många vänner men en bästis, vi kan kalla honom Jonas. Vi träffades som 11 åringar och har efter det hållit ihop och är än idag riktigt tighta polare. Vi har spelat fotboll i samma lag större delen av uppväxten och medan fotboll var den sporten jag behärskade bäst av de ovan nämnda, så hade Jonas det lite tyngre. Han var absolut inte sämst, men han var heller inte lagets stjärna. Till skillnad från mig och många andra så var Jonas uppe på i princip varenda träning, match och turnering. Jag minns en gång när jag själv var skadad och inte kunde träna. Det haglade och blåste, inte någon liten, mild vårpust utan riktig jäkla orkan. Jag tänkte först inte åka upp och se på träningen men när mamma erbjöd sig att köra mig och sitta i bilen så åkte jag ändå. När vi kom fram stod där två personer när träningen skulle börja. Vilka då undrar du? Jonas och tränaren. Det blev ingen träning den gången, men du förstår hur mycket han brann för fotbollen.

När vi var 12-13 år och spelade matcher fick han aldrig spela och fick han spela så handlade det om 10 sista minuterna när matchen redan var avgjord. När vi hade turnering var det samma sak och när vi var 15 hade han slutat. Jag frågade honom varför, och han svarade att det inte var så kul längre, vilket jag givetvis förstår. Vem tycker om att bara träna men aldrig spela matcher?
Nu säger jag inte att Therese och Gustafs son är som Jonas, inte heller att han kommer att sluta på grund av hur han behandlats i sitt hockeylag, men jag menar att risken finns. Och om så är fallet så är alla förlorare.
 
I en lagsport, speciellt som 12-åring handlar inte allt om att vinna, det finns så mycket mer. Man kanske har sina bästa vänner där eller så kanske man ser det som en frizon att komma till träningen och bara glömma allt annat. Oavsett vad så skall man inte känna sig tvungen att sluta eller byta lag som 12-åring för att man inte får spela matcher med sin årskull. På grund av denna ”toppning” av lag så riskerar också klubben att tappa de riktigt stora spelarna, de som verkligen kan bli något. De kanske hinner sluta före de kommit fram, bara för att de i tidiga tonåren inte utvecklats lika snabbt som sina kompisar. Ett slitet men bra exempel är Zlatan. Var han med i något juniorlandslag alls? Jag tror inte det. Nu är han den störste Sverige haft alla kategorier (förlåt Stenmark, Borg, Foppa och Sörenstam). Vad hade hänt om han inte haft sin personlighet och envishet? Ingen vet.



 
Samtidigt kan jag ändå förstå, men inte acceptera varför vissa klubbar tänker och gör såhär. De vill ha kortsiktiga triumfer. Det är viktigare att vinna lokala cupen än att om några år ha egna talanger som drar vidare till större klubbar. Det är även för att hålla kvar de som är tidigt utvecklade och kanske ett steg före fysiskt.
 
I inledningen av artikeln berättar man att Viggbyholm IK hade planerat att ha två lag. Ett svårt och ett medelsvårt, det hade varit optimalt. Synd att det inte blev så.

Det finns givetvis två sidor av ett mynt och klubben har svarat på insändaren, länken hittar ni här: http://www.svenskalag.se/vigganhockey/nyheter/907457/kommentar-till-dagens-debattartikel-i-expressen

Jag köper inte deras förklaring. Jag tror, att finns det en vilja så finner man även en väg. Uppenbarligen fanns inte viljan, eller också var det något annat som var viktigare. Det faktum att man inte fått spela en minut trots att laget spelat tre matcher tyder enligt mig på att man inte behövs i laget. Om det dessutom stämmer att man endast kallat upp SAMMA 10 spelare är det ju bedrövligt. Då visar man ännu tydligare att alla inte behövs.

Tyvärr är det här något som förekommer på fler ställen och i de flesta sporter. Men att man som 12-åring måste byta lag för att få spela med sin egen åldersgrupp, att tappa vännerna, tryggheten och  frizonen, att tvingas börja om igen från noll, det är åt helvete fel. Skärpning!


Till sist avslutar vi med veckans hissa, fnissa och dissa.

Vintern är inte en av mina favoritårstider, men det finns en sak jag älskar med vintern och det är Vinterstudion med André Pops och gänget. Frågan är om inte mysgubben själv, Ernst Kirchsteiger, får kliva ner från tronen och ge vika för Pops med vänner. Även fast jag låg hemma magsjuk så de spruta från båda ändorna så kunde jag inte låta bli att kolla Vinterstudion. Bra SVT!

Har det funnits något att fnissa åt i veckan som gått då? Ja faktiskt. Lewis Hamilton. F1 avgjordes i veckan och titeln stod mellan totalledaren Nico Rosberg och fjolårsvinnaren Lewis Hamilton. Det Hamilton gjorde under tävlingen var att, trots stallets order om att gasa på, istället sakta in och hoppas att minst två bilar skulle ta sig in mellan honom och loppets tvåa, Rosberg. Detta hade isåfall säkrat titeln till Hamilton istället för Rosberg. Lyckligtvis funkade inte taktiken och Nico Rosberg fick för första gången i sin karriär bli F1-mästare. Skrattretande försök av Hamilton.

Och till sist, veckans diss. Viggbyholm IK, det räcker så.


Vi hörs nästa fredag.

/André Karring

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln