Curlingledarskap – för vem och varför

av tränaren - Nils Montan-Lund

Vart är vi på väg?
Jag kan inte låta bli att undra: Curlar vi spelarna i barn- och ungdomsfotbollen för mycket? Eller är det målet att gå mot ett ”curlingledarskap”? Följer man debatten och de diskussioner som pågår ständigt inom idrottsrörelsen, kan man lätt få det intrycket.

 

Etiketter: tränaren

Något jag ofta reagerar på är hur man ständigt skapar motsatsförhållanden av sådant som egentligen inte är det. Hur man fokuserar på helt fel och saker, som blir direkt kontraproduktivt. Hur man pratar om: ”man kan vara en vinnare, även om man har förlorat”, eller ”hellre förlora och utvecklas, än att vinna och inte göra det”. Hittills har jag aldrig hört någon säga: ”man kan vara en förlorare, även om man har vunnit”, eller ”hellre vinna och utvecklas än att förlora och inte göra det”.

Varför inte bara konstatera: Hellre utvecklas, än att inte göra det – helt oberoende av resultatet i matchen.

Det kan tyckas vara petitesser, hårklyverier - kalla det vad ni vill. Men signalvärdet man sänder, när man gång på gång tar upp förlusten som något per automatik positivt, blir att vinsten är något negativt, något lite fult. Häri finns ju inget motsatsförhållande. Både vinsten och förlusten kan vara något positivt och/eller negativt. Det beror helt på hur vi hanterar situationen och hjälper utövarna att hantera den. För ska de utvecklas som människor och idrottare, måste vi utsätta dem för både motgång och medgång. De som inte får lära sig att hantera detta redan som barn, kommer att få det oerhört svårt att göra det senare i livet som vuxen.

När man hela tiden strävar efter att förmildra en förlust, utmålar man den som något farligt. Det blir helt enkelt kontraproduktivt. Att vinna och förlora hör både idrotten och livet till. Man utvecklas ju inte per automatik av en förlust - en ytterst seglivad myt. Man utvecklas inte per automatik av en vinst. Man utvecklas av hur man förhåller sig till situationen, och hanterar den. Vi lär oss både av att göra rätt och fel.

Det finns de som på fullaste allvar argumenterar för att tävling är något negativt för våra barn. Att ingen borde få medalj, eller att alla borde få det, för allt. Men vad blir symboliken då för barnen? Att ansträngning inte ger någon belöning, eller att man får en belöning även om man inte anstränger sig för den. Det här tar man alltså med sig genom livet, även som vuxen. Vill vi ha en massa vuxna människor som går och förväntar sig medalj, för att de kom i tid till jobbet?

När vi har lärt oss att det är ansträngning man ska premiera, så blir ju inte tävlingen en problematik. Det blir ett utmärkt forum för att jobba med hantering av medgång, motgång och utveckla en stark självkänsla. Det är ju inte antalet medaljer som avgör ditt människovärde och utan tävlingen är det svårt att få lära sig det för en idrottare. Det kräver naturligtvis att utövaren i fråga har ledare, som har kunskap om detta.

Så att lära barnen att hantera medgång och motgång är en nödvändig skola för livet. Kan du inte hantera att någon blir ledsen för en förlust har du en hel del att jobba med, om du ska bli en framgångsrik ledare. Då är du nämligen lika resultatfixerad som den som toppar laget och sätter Felix eller Felicia, 8 år, på bänken för att vinna matchen.

Det sorgliga är att alla tabeller som stryks i seriespelet för barn- och ungdomsfotboll är ett resultat av de här två typerna av ledare. På grund av okunskap och ett egocentriskt ledarskap bland enstaka tränare. Inte på grund av barnen och ungdomarna.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln