Varför spenderar svenska fotbollsspelare så många timmar på gym?

Jag har aldrig varit heltidsproffs, utan jag har alltid spelat i klubbar som under försäsongen har haft tre eller fyra träningar i veckan. Samtliga förlagda på kvällstid. Av dessa relativt få, men dyrbara timmar per vecka, har jag spenderat alldeles för många i ett gym. Varje säsong ser jag samma mönster upprepa sig. Efter lite novembervila och några inomhuscuper under mellandagarna är kroppen lite lagom otränad. 

I samband med detta slås det på den stora trumman, uppstartsmöten och storartade planer för säsongen presenteras. Strax därefter tas de första stegen in på gymmet. Det första man möts av är en skivstång fullastad med vikter som man minsann ska köra maxlyft med. Detta inför de kommande styrketesterna. Testerna blir ett kvitto på hur väl vi står oss i exempelvis knäböj jämfört med de allsvenska lagen.
Jag har aldrig förstått till vilken nytta.

Efter ett par veckor i gymmet, med ben tunga som bly, ska vi helt plötsligt ut och träningsmatcha oss i kylan. Det slår aldrig fel, skadorna kommer som ett brev på posten. Bristning i baksida lår är det klassiska exemplet. Minst ett par spelare brukar gå detta öde till mötes och riskerar därmed att missa uppstarten på säsongen. Som om inte detta vore nog har laget dessutom gått miste om värdefull tid på fotbollsplanen. Fotbollstid som självklart bör kombineras med funktionell styrketräning i anslutning till träningarna.

Vad kan det då bero på att svenska tränare verkar ha sådan förkärlek till gym under försäsongen? Är det för att det är lite varmt och mysigt att hänga där? Jag tror inte det. Många står ju trots allt ute i löparspåret medan spelarna springer mil efter mil. Jag tror istället att svaret på frågan kan vara brist på planer. Och då menar jag inte att det under vintertid finns för få konstgräsplaner att tillgå, utan att det finns för få spelbara planer.

Ta Stockholm som exempel. Här finns något som av Idrottsförvaltningen kallas ”vinterfotboll”. Först och främst innebär det att taxan för att hyra planer höjs avsevärt under vintertid, eftersom det krävs mer arbete för att hålla planerna snöfria. Bara detta faktum, att man belastar klubbarnas ekonomi ytterligare, kan man såklart ha synpunkter på. Det som gör det hela ännu märkligare är att taxan bibehålls på denna höga nivå trots att planerna under större delen av vintersäsongen faktiskt är snöfria och att det därmed inte krävs något merarbete för idrottsplatsarbetarna. De senaste tio åren i Stockholm har vi haft en, eller möjligtvis två vintrar, med minusgrader och mycket snö under en lång period. Resterande vintrar rör det sig om max två-tre veckor med ihållande snöande och minusgrader. Vad är då logiken i att taxan höjs oavsett väderförutsättningar?

Som om inte detta vore nog är det endast ett fåtal planer där lagen tillåts spela ”vinterfotboll”. Resterande planer är helt inte bokningsbara och står därmed tomma under stora delar av vinterhalvåret, trots att det inte kommer en enda snöflinga.
En viktig ingrediens för att svensk fotboll ska utvecklas är enligt mig, att träna mer fotboll under vår långa försäsong samt att förlänga säsongen så att vi får fler matcher i benen. Så länge vintern är någorlunda normal har vi, i syd-och mellansverige, i stort sett samma förutsättningar som exempelvis England eller Tyskland när det gäller vädret.

Jag tycker att det är på tiden att svenska tränare tar sig en funderare kring hur de lägger upp försäsongsträningen. Dessutom måste klubbarna faktiskt få möjlighet att nyttja de många konstgräsplaner som har anlagts.
Vad är annars vitsen med att vi har bytt ut gräset mot konstgräset?

/Spelaren
Etiketter: spelaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln