Bollsinne, bara en pusselbit…

av mästaren - bernt ljung

Vad synd att han la av, han som var en sån stor talang! Han kunde ha gått precis hur långt som helst! Jaha säger jag, men vad bestod hans talang av då? Men det såg väl alla, han kunde ju göra vad som helst med bollen. Men han tog ju aldrig i varken på träning eller match, och dessutom så dök han bara upp när han hade lust, han gav sig aldrig hän åt detta, säger jag. Det där rättar till sig, det är det minsta problemet och föresten så har det där inget med talang att göra…

 

Etiketter: mästaren

Ibland hamnar jag i liknande samtal om vad som är en talang och vilka egenskaper som är viktigt att besitta för en fotbollspelare som vill nå långt. Jag menar att en stor talang idag måste ha koll på alla bitarna i pusslet. Lika lite som det räcker för en tiokampare med att bara ha en eller ett par bra grenar att luta sig mot, så räcker det inte med bara ett bra bollsinne om resten av förmågorna är mediokra. Idag missar vi som väl är sällan en talang eftersom nätet som bevakar våra unga spelare är mer finmaskigt än någonsin. Detta är bra för det ger hopp även för de talanger som gror i mindre klubbar och i glesbygd. Tyvärr så framkallar denna intensiva bevakning också en jakt på de begåvade vilket i många fall ställer till det men det är kanske en annan diskussion.

Att det ibland är lätt att se att någon kommer att bli bra, och andra gånger betydligt svårare ska jag ge exempel på här. Det handlar om två spelare som bägge var i mopedåldern när jag såg dem första gången. Den första såg jag sommaren 1995 i Strömstad när de svenska P15-landslaget mötte Norge i dubbellandskamper där. Bland alla planens spelare fanns det en som stack ut rejält. Inte för att han var bra, utan för att han var minst ett huvud längre än alla andra och en viktig knutpunkt i den simpla Drillofotbollen som det unga norska laget så väloljat, och i det här fallet, även så framgångsrikt presterade. Det fanns nog ingen runt arenan som trodde att denne kantige tonåring som vi antog bara var uttagen på grund av sin storlek, skulle bli en toppspelare på den högsta av internationella nivåer. Här trodde vi fel, för den långe mörke som några år senare spelade både CL-final och öste in mål i La Liga var John Carew.

Några veckor senare under Nordisk Pojkturnering i Östersund såg jag den andra femtonåringen som några år senare blev en ännu större internationell star. I finalen mellan England och Skottland lyste denne spelare mycket starkare än alla övriga, inte bara tack vare tre briljanta mål, utan även för sin fantastiska acceleration. Till detta ska läggas en perfekt funktionell teknik och en enastående arbetsinsats kryddat med en lysande spelförståelse. Jag tror att alla vi som såg detta förstod att här har vi en spelare som vi snart får se i PL. I det här fallet hade vi rätt, för spelaren som lyste starkast där i Östersund sommaren -95, han hette Michael Owen.

Jag har ett förhållande sedan 1973. Det är inte min fru jag syftar på utan en annan vacker skapelse som släpptes 28 mars det året. Otrogen har jag varit ofta under de tusentals dagar som gått eftersom jag gärna har släppt in andra i hemmet. Men ibland har det gått flera år innan vi hörts för att sen i perioder ha en mycket intensiv kontakt, så intensiv att jag tröttnat och inte vill höra mer. Förhållande är platonskt och handlar om Doobie Brothers låt ”Long Train Running” komponerad av grundaren Tom Johnston. En låt som låter lika modernt och bra som när den producerades för fyrtiotvå år sedan, alltså till och med innan giganten Michael Mcdonald lytes in vilket tog bandet till ytterligare höjder. Hur mycket ny musik jag än må upptäcka så hamnar jag till slut alltid tillbaka på denna blytunga monsterlåt. Från det klassiska introt på Johnstons lätt distade Gibson, via hans briljanta sång och det där sensitiva munspelssolot är detta ren världsklass. Som en role model för bra pop, som man skulle ha uttryckt det innan det där med genrer exploderade och gick överstyr i antal.

/Mästaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln