Ungdomsfotbollen behöver utbildning – inte absolutism

av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Under veckan har en mycket intressant och viktig debatt blossat upp inom ungdomsidrotten i Sverige. Det handlar om det svenska fotbollsförbundet beslut att från och med 2017 förbjuda att ett lag kan utses till seriesegrare (serier och cuper) från och med 12 års ålder. Ett liknande förslag ligger på bordet från Ishockeyförbundet där man vill ta bort seriespel och ersätta det med en annan form.

 

Etiketter: fredagskrönikören

Det råder inga tvivel om att det finns bekymmer inom ungdomsidrotten och ungdomsfotbollen idag. Det finns en uttalad tävlingshets ute på våra olika bollplaner runt om i Sverige där man endast pratar om att få med sig resultat, att vinna här och nu. Det finns ingen långsiktighet, ingen glädje – man matar in ett negativt resultattänk från sekund ett och när barnen inte längre klarar av det, när den sista droppen av glädje har sugits ut lämnar de idrotten för något annat. Så ska det inte vara, det är vi alla överens om.

Vad jag ställer mig är mot är den absolutism som det nya beslutet vittnar om det. Det är svart eller vitt, allt eller inget. Ett sådant tänk förknippar jag med ett äldre samhälle, ett samhälle där ordet ”nolltolerans” användes omedelbart när något nytt dök upp som man inte tyckte om. I dagens samhälle är det enkelt att säga att sådana tankar är utdaterade, idag talar vi om pragmatism och att mötas halvvägs – det är ett grundfundament i dagens svenska samhälle och det är underligt att fotbollsförbundet tycks bortse från det. Dessutom tycker jag att det är fel fråga man lyfter fram i debatten kring ungdomsidrott.

För istället för att tala om själva tävlingsmomentet, som jag anser vara en grundpelare i idrotten, borde vi tala om hur vi kan få bort det negativa tänket inom ungdomsidrotten. Hur kan vi utveckla våra ledare till att lämna det kortsiktiga resultattänket till att lägga fokus på långsiktig utveckling? Hur får vi bort föräldrar som står och skriker negativa ord mot våra unga domare på planerna? Hur kan vi använda resultat som ett mått på utveckling och hur ger vi våra svenska ungdomsledare runt om i landet de bästa av förutsättningar för att de ska kunna få fram det absolut yttersta av ungdomarna utan att riskera att glädjen försvinner? Svaret är utbildning.

Sedan några år tillbaka sätts betyg från årskurs 5 i skolan. För läraren är det ett mått på hur bra de har gjort sitt jobb. För eleven är det ett mått på deras nuvarande resultat. Och det är viktigt att komma ihåg: ett betyg i årskurs fem är inte avgörande för resten av skolgången, utan det är något att utgå ifrån i utvecklingen mot bättre resultat ju äldre eleven blir. En bra lärare använder betyg som en måttstock för elevens utveckling och som en måttstock på sitt eget arbete. Ett liknande tänk vill jag ha inom ungdomsidrotten.

När jag var yngre spelade jag i ett lag som befann sig i botten oftare än i toppen. Det var självklart ingenting som gav mig en glädje men det gav mig som spelare ett incitament till att jobba lite hårdare på träningarna och det gjorde min ledare tvungna till att hitta på nya metoder och idéer. Vi tog det inte som något negativt, vi tog det som ett startskott för utveckling. Några år senare var vi i pojkallsvenskan och spelade mot några av Sveriges absoluta bästa talanger. I mitt eget lag fanns en viss Osman Sow, idag proffs i Hearts i den skotska högstadivsionen. Vi var där för att vi hade ledare som insåg värdet av att jobba långsiktigt, att utvecklingen kommer och de såg att vi år efter år blev bättre. Osman Sow är ett fantastiskt resultat på vad det kan leda till.

Så för mig är svaret på frågan kring hur vi ska utveckla ungdomsfotbollen inte att sluta upp med seriesystem, att sluta räkna poäng eller liknande. Det är en populistisk lösning i en gammal tidsanda. Istället borde vi lägga mer energi och fokus på att utbilda våra ungdomsledare som arbetar ideellt runt om i landet. Vi borde prata om dessa otaliga ungdomar som dömer ungdomsfotboll – det sista jag skulle vilja göra inom svensk fotboll - och får höra glåpord från påfrestande föräldrar vid sidan av planen. Vi borde lägga fokus på att tala om korrekta värderingar med barnen, deras föräldrar och familjer och om glädjen som sporten ger oss. För just nu finns det större problem inom ungdomsfotbollen än seriesystem.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln