Stockholmssyndromet
Av helgkrönikör/torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund
I ungdomslandslaget är Stockholm ofta framgångsrika vad gäller antalet uttagna spelare från det egna distriktet. Men sedan tunnas det ut. I A-landslagen (dam och herr) är Stockholm försvinnande lite representerat, även om det på herrsidan skett en viss ljusning. Huruvida det är en tillfällighet, eller trend återstår att se.
I de utredningar som gjorts i ämnet har bristen på fotbollsytor per capita nämnts som den stora boven i dramat. En slutsats som inte ska förringas, men utredningarna har varit ganska tunna. Självklart är bristen på planer en del i det. Att ungdomslag ska träna 11-mannafotboll på fjärdedelsplaner är ju förstås inte det allra mest optimala i längden.
Men efter många resor runt vårt avlånga land, tror jag att huvudsvaret på frågan är ett annat. Det handlar framför allt om sättet vi utbildar våra spelare. Om olika kulturer och syn på barn- och ungdomsidrott. Jag vill, innan vi fortsätter, poängtera att det förstås finns undantag från den nu något svepande bild som kommer att målas upp.
I Stockholm handlar det om att vara bäst. Nu. Att prestera resultat. Det spelar ingen roll om barnen är 8, 10 eller 16 år. Det ska presteras resultat, punkt. Det här har ni hört förr. Nej, det här ska inte bli en text om hetsande fotbollsföräldrar och/eller tränare. Det här ska bli en text om konsekvenserna för spelarutbildningen. Det här medför nämligen att spelarna drillas tidigt och alldeles för länge i de individuella delarna av spelet. Helt enkelt de bitar som maximerar resultaten i respektive ung ålder. Det tillsammans med mönsterstyrt anfallsspel.
Det innebär att vi ofta får fram många, väldigt skickliga spelare en mot en offensivt. Men som har svårt att släppa de beteenden, som ledde till framgång i 7-mannaspelet. Inte så konstigt kanske, när de blivit drillade i detta. De allra bästa hamnar, oftast, på olika sätt i de stora SEF-klubbarna. Antingen söker de sig dit själva (via målsman), eller blir rekryterade. Resultatet blir lag som är fullspäckade av skickliga individualister, men som inte alls har den känslan för spelet som krävs, för att senare bli framgångsrik även på högre junior- och seniornivå.
Här har ni också svaret på att flera av de stora Stockholmsklubbarna, kan slå de utländska akademierna i unga år, för att högre upp i åren få storstryk. Svaret är förstås mer mångfacetterat och bottnar i både träningsmetodik och urvalsprocess, men ni förstår poängen.
Jag vet exempel även på flicksidan med lag, som pulvriserad allt motstånd och rentav kunnat möta sig med riktigt duktiga pojklag högt upp i åren. Senare har inte en enda nått landslagsnivå. Det har däremot spelare i lag de fullständigt tillintetgjort resultatmässigt gjort.
Sen kommer vi ut i landet och företrädelsevis nedåt i det. Här hittar vi ungdomslag som spelare för spelare är långt ifrån denna individuella briljans, men betydligt mer välorganiserade och skickliga i första tillslagets och tillslagets ädla konst. Inget ”fancy”, men otroligt effektivt. De har fattat att det inte handlar om den ”flashiga” tekniken (finta/dribbla), utan om själva fundamenten. Ta emot/ta med en boll och kunna föra den framåt, antingen via en passning eller själv driva vid rätt tillfälle.
De har fattat att det handlar om att uppfatta och förstå spelet, dess organisation och det individuella ansvaret i organisationen. Att de ”barnstjärnor” vi beundrar och håller så högt i Stockholm, i de flesta fallen är kontraproduktivt. Den som behöver en ytterligare påminnelse kan gå tillbaka och läsa om min text om Paul Scholes som ”värdelös” ungdomsspelare.
Jag ska villigt erkänna att jag själv har fallit i den fällan ibland. Sett mellan fingrarna och tagit in någon spelare som kommer att vinna matcher här och nu, men som av allt att döma senare är chanslös i det långa loppet. Att ha tränat tekniska färdigheter, som vinner matcher mot ej utvecklade motståndare i unga år. Det har hänt. Jag är inte utan skuld i frågan och känner därför till problematiken väl. Jag har sett den både utifrån och inifrån.
Så ska vi bryta den stockholmska ökenvandringen i A-landslagen, så måste vi släppa den individualistiska synen på spelarutbildningen, som till sin natur blir kortsiktig och där nuvarande prestationer förväxlas med framtidens prestationer.
/Nils Montan-Lund
Senaste inläggen
Arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Etikettmoln
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner