Otippat möte på Tyska Brinken

Av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Efter att ha cirkulerat några varv i trakterna runt Mosebacke torg så hittar jag äntligen en ledig parkeringsplats strax nedanför. När jag låser bilen ser jag att jag hamnat exakt utanför det hotell som jag bodde på samma datum som självmordsbombaren drabbades av för tidig utlösning och sprängde sig själv på Bryggaregatan för då snart två år sedan.
 

I samband med den händelsen blev jag uppringd några dagar senare av en säkerhetsansvarig på hotellet som ville få det bekräftat att det verkligen var jag som förekom på hotellets övervakningskameror samma dag som attentatet skedde. Som om han skulle avfärda, eller kanske rent av styrka min närvaro i något register märkt terroristgubbe. Jag var inte delaktig i sprängningen, jag var inte det, önskade jag att jag hade kommit på att säga innan jag la på.
 
Sneddar förbi Södra Teatern och vidare ner Hökens gata och det är nu bara fjorton minuter kvar innan det osannolika sker. Konstaterar en bit ned i Götgatsbacken att det är en ovanligt kall kväll för att vara i slutet på september. Skälet till att jag går här är att jag ska bo ett par nätter hos yngsta dottern på Prästgatan i Gamla stan och att finna en parkeringsplats i ett område med biltrafik förbjuden är krångligt så därför får det promeneras en bit. Jag fryser när jag traskar över Slussen eftersom det blåser rejält och när jag sneddar över Kornhamnstorg så är det nu bara fyra minuter kvar innan det händer. Tar in Funckens Gränd för att nästan omgående svänga vänster in på Västerlånggatan. När jag efter ett hundra femtio meter tar höger in på Tyska Brinken så är det nu mindre än en minut kvar. Prästgatan ligger därframme helt nära så jag sneddar över till vänster sida eftersom jag ska i den riktningen.
 
Med en Spotifylista i öronen hamnar man ofta i en egen värld så även nu när jag viker vänster runt hörnet och in på Prästgatan då jag kolliderar med en person. Jag står nu öga mot öga en halv meter från en person som jag aldrig trodde jag skulle få träffa, framförallt inte här och nu. Jag ser direkt vem det är och situationen känns helt overklig. Han tittar på mig som om han ville tacka mig för att jag hyllat och alltid pratat gott om den enastående skiva han tillsammans med sin tidigare parhäst släppte i början på 1970 och som blev en av världens genom tiderna mest sålda. Naturligtvis tänkte han inte så eftersom han sket fullständigt i vem han mötte men han tittade i alla fall en halv sekund på mig innan han fortsatte Tyska Brinken ner. Själv blev jag stående, nästan förlamad innan jag vågade vända mig om och titta efter honom. Lika oväntat som detta möte var, lika säker är jag på att vi aldrig mer kommer att mötas. När han tar vänster på Västerlånggatan och försvinner, så försvinner han förmodligen för alltid, i alla fall för mig.
 
Och varför berättar jag nu detta? Jo, för händelsen är oberättad av den enkla anledningen att jag inte ville framstå som en mytoman eftersom händelsen var så osannolikt att jag inte riktigt trodde på den själv tills jag nyligen läste om hans mystiska sejour i Sverige vid tidpunkten. Han var bokad på tre gig men genomförde bara ett, det i Stockholm. Resten av vistelsen cirkulerade han bara omkring innan han tog flyget hem utan någon egentlig förklaring. Tänk att i flera år vetat att man träffat den riktiga Lassie, här i egenskap av Art Garfunkel, utan att våga berätta det och sen få det bekräftat, vilken upprättelse!
 
Trodde verkligen Vasaloppsarrangörerna att åkare som efter nära nio mils kämpande och med vittring av mållinjen skulle flytta på sig? Sällan har en skrivbordsprodukt blivit så avslöjad i den praktiska verkligheten. Dagen efter läser jag en insändare i lokaltidningen om att detta med att herrarna inte flyttade på sig skulle vara ytterligare en bild av det patriarkala samhällets tendens att män ständigt brer ut sig, tar plats och ges fördelar i samhället. Att vi måste få jämlika miljöer håller jag med om sju dagar i veckan och att den kampen behöver tas på många fronter håller jag också med om, men att föra in den diskussionen på denna arena blir inte bara fel, utan även löjligt. Kanske inte alla, men i alla fall de flesta vasaloppsåkare oavsett nivå, har egna mer eller mindre höga mål som de måste ges möjlighet att få förverkliga utan att förlöjligas för att de kämpar in i kaklet. Jag tror också att ingen som närmar sig ett målsnöre efter en niomilsresa varken vill eller ska behöva flytta på sig oavsett om de som ska ges fördelar är rödhåriga, miljöpartister, amputerade eller kvinnor som i detta fall. Självklart ska kvinnor och män tävla var för sig, så antingen gör man om Tjejvasan till 90 km, eller så tävlar alla tillsammans på lika villkor i jakt på bra spår, ryggar, luckor och placeringar…  

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln