Äntligen är det dags igen. Janne Andersson har tagit ut en ny VM-kvaltrupp och återigen går diskussionen på högvarv om han gjort rätt eller fel. Från många håll argumenteras för att Samuel Armenteros skulle varit med istället för någon av John Guidetti, Christoffer Nyman och Ola Toivonen.
 

En final är alltid en final och det brukar sägas att vad som helst kan hända. Det gjorde ju inte det den här gången. Men det blev mer show än fotboll och jag antar att en del var mer än nöjda över det.
 

I söndags avslutades årets säsong av Premier League. Nu återstår bara en cupfinal innan väntan till augusti kan börja. I årets upplaga har vi funnit dominanter från London, besvikelser från nykomlingar och flera mellanstora klubbar som misslyckats med sin vidareutveckling. 
 

Nya spelformer bara väntar på att klubbas igenom inom barnfotbollen. Men på ungdomssidan händer ingenting – det är dags för förändring, nu!
 

Vad ska man ens skriva en dag som idag? Fotbollen känns återigen och för stunden meningslös efter vad som hänt i Manchester. Efter en månad där fotbollsfamiljen slutit samman måste vi nu se till att fortsätta på det sättet.
 

Europas ligor är avgjorde. Juventus säkrade Scudetton för sjätte året i rad, Real Madrid bröt en fem års lång svit av missat ligaguld och Chelsea är på nytt mästare i Premier Leauge. En händelserik säsong är över – nu tar vi sikte mot en ny sommar, som alltid är präglad av mästerskap i nationens färger.
 

Mitt i den försommarvärmen som ett helt land har väntat på så är ett svenskt lag i en VM-final. Samma eftermiddag och kväll som nedsläpp i Köln så avslutas de europeiska ligorna samtidigt som den svenska diton växlar upp och hettar till. Oavsett om det avgörs nu eller i höst så kan det handla om små, små marginaler.
 

Älskad av vissa - bespottad av andra. Läktarkultur i världsklass blandat med protester och tomma läktare. Tradition och passion blandat med korruption och underprestationer. Åsikterna skiljer sig väldigt mycket angående den italienska fotbollen. 
 

SVT har de senaste veckorna gjort en serie inslag om föräldrahets. På många sätt ett beundransvärt arbete, men som också har sina fel och brister. Är föräldrarnas engagemang enbart av ondo? Nej, förstås inte. Men tyvärr blir det så det framställs, hur oavsiktligt det än må vara.
 

Allsvenskan utvecklas säsong för säsong. Spelarna blir mer vältränade. De blir bättre taktiskt och fotbollen blir bättre. Ligan och lagen tar efter europeiska storklubbar och närmar sig fotbollsmässigt. Det är fortfarande en lång väg att gå, men just nu är det positiva tongångar inom svensk fotboll.
 

25 raka matcher utan förlust betydde klubbrekord för Manchester United. Zlatan motbevisade alla tvivlare och satte sitt namn i de engelska historieböckerna. För Mourinho, Glazers och övriga Manchesteranhängare väntar nu domedagen, som kommer avgöra i vilken regi böckerna skrivs i år.
 

Medan allt annat runt omkring oss går i cykler – årstider, mode, naturen – så har fotbollen alltid setts som konservativ. Men tänk om den också kommer att påbörja en vandring tillbaka för att sedan göra samma resa igen?
 

Hur mycket kan en spelare betyda för ett lag? Hur mycket får en spelare betyda för ett lag?
 
Frågan har aktualiserats av Zlatan Ibrahimovics allvarliga knäskada. Med honom i laget har Manchester United spelat en gnetig fotboll som syftat till att just han ska göra målen. Utan honom har laget knäppt upp på ett sätt som inte varit möjligt tidigare under säsongen.
 

Förra veckan publicerade vi del ett av säsongens 50 bästa spelare i Premier League. Det är nu dags att blicka mot den den övre delen av listan. Vi går igenom plats 25 till förstaplatsen.
 

Ju mer jag funderar på det, desto mer förbryllad blir jag. Tränare som lär sina unga spelare att ”spela säkert”, genom att sparka bort bollen. Hur hjälper det spelaren? Hur hjälper det utvecklingen? Hur hjälper det svensk fotboll? Svaret är givet: Det gör det inte. Inte alls.
 

Erdal Rakip skadade sig och Magnus Pehrsson tvingades till ett byte. In på Borås Arenas gräs kom Magnus Wolff Eikrem. Med en av sina första(kanske till och med den första) bolltouch spelade han fram Pawel Cibicki som gav Malmö FF ledningen. Elfsborg kvitterade bara fyra minuter senare men Eikrem fick sista ordet när han med ett inspel nådde landsmannen Jo-Inge Berget som skallade in segermålet på tilläggstiden. Sju matcher in i årets Allsvenska är Malmö FF sex poäng före närmast jagande sex lag. Har man redan avgjort? Har vi nått till det vi för några år sedan fruktade? Har MFF tagit en överlägsen topp som Sveriges bästa lag?
 

Vad hände med Göteborg? Hur blev stans fjärde bästa lag västkustens bästa? Hur kunde Hisingen bli platsen vi går till för att titta på underhållande fotboll? Frågan är kanske inte hur Häcken blev så, bra, det är trots allt rätt logiskt vid närmare eftertanke. Men hur kunde Blåvitt luras ner i skiten?
 

Lägg ihop en tät toppliga och ett par månader kvar till ett europamästerskap och du får en vår som är värd att titta på lite extra. Det är långt mellan toppen och botten – men däremellan så finns det en del överraskningar att ta tag i. Eller egentligen över hela tabellen.
 

När jag till slut kommit förbi de mänskliga hinder som ska vara en garant för säkerheten, får jag i steget syn på en grabb i elva-tolvårsåldern som trixar lite taffligt med en boll. Det är mars -17, och jag är på genomresa i den eviga staden, och då mitt resesällskap är sugen på jota så är det bara att kapitulera.
 

Endast ett fåtal omgångar återstår av Premier League-säsongen och det är därför dags att runda av. Det betyder att summering väntar. Två fredagar i rad rankar vi säsongens 50 bästa spelare. Innan vi kör igång är det på sin plats att gå igenom ett antal kriterier: 
 

Har du koll på hur mycket belastning du utsätter dina spelare för? En studie på unga spelare i Premier League-lagens akademier talar sitt tydliga språk. Spelare så unga som U9 och U10 sprang i snitt mellan 4000-4700 meter per match.
 

I Sverige älskar vi att prata om VÅR Allsvenska. Att det är en av världens jämnaste högstaligor. Att publiken strömmar till men att den framförallt är vår liga. I Danmark är tongångarna inte lika glada.
 

Ett enkelt felpass eller en hörna som passerar kortlinjen innan bollen ens hunnit fram till den första stolpen. Jag är en av alla dem framför TV:n som gormat ”de är ju proffs – hur kan de inte slå en hörna?”. Men så är de ju människor precis som alla andra. Så är de ju fotbollsspelare precis som jag. Det är vägen till de stora arenorna jag är imponerad av.