Den franska fotbollens ytterligheter

AV supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

För den utomstående såg söndagens match mellan Lyon och Paris Saint-Germain ut som vilket toppmöte som helst. Det var det dock inte. Matchen på Stade de Gerland var istället en sammandrabbning mellan den franska fotbollens två ytterligheter. I ena ringhörnan hemmalaget och utmanaren Lyon som överraskat stort under säsongen med tron på de egna talangerna. I den andra hörnan den vilt viftande sluggern och förhandsfavoriten PSG som är den enskilt största ekonomiska faktorn i trikolorens land.



Å ena sidan Les Gones ("barnen", som Lyon kallas) med 16 egenproducerade talanger i truppen. Å andra sidan PSG med fyra fostrade produkter i hela laget. Varav ingen är ordinarie. Lyon har värvat spelare för 140 miljoner kronor de tre senaste säsongerna. Samtidigt som den nyrika huvudstadsklubben har spenderat drygt tre miljarder kronor på nyförvärv under samma period. Universitetsstaden Lyon är Frankrikes tredje största, med 491 000 invånare. Endast slagen av Marseille och just Paris. Även om klubbarnas storhetsperioder har varvat varandra är rivaliteten ändå hätsk. Inför söndagens möte fick PSG utstå hård kritik från Lyons ägare Jean-Michel Aulas som bland annat insinuerade att den franska förhandsfavoriten har domarkåren på sin sida. Lägg därtill att klubbarna dominerar den inhemska damfotbollen för stunden. Ännu en faktor som spädde på rivaliteten inför mötet.

Inför avsparken gungade Stade de Gerlands kurviga tak i takt med de övertända hemmasupportrarna och Lyon spelade efter deras pipa. Snabbt, vackert och elegant kortpassningsspel anfört av den egna produkten Nabil Fékir. Tillsammans med honom startade sex andra egna talanger i Lyon. Att jämföra med PSG:s två i form av Bahebeck och Rabiot. Som båda satt fastklistrade på bänken matchen ut. Laurent Blancs huvudstadsmannar chockades smått av hemmalagets entusiastiska start. Att den egenfostrade Clinton N'Jie spräckte nollan i den 31:a minuten var lika logiskt som symboliskt. Halvtidsvilan var minst sagt välbehövlig för parisarna.

Zlatan Ibrahimovic och hans lagkamrater kom ut som ett helt nytt lag i den andra halvleken och gjorde sakteliga skäl för pengarna. Hur bra PSG än dock spelade stod, den i Lyon skolade, Anthony Lopes i vägen. Den franska fotbollens svar på Hollywood Boulevard och dess stjärnglans levererade spelmässigt men målen uteblev. Fram till en omslagen straff signerad superstjärnan Zlatan. Ett resultat som också stod sig hela vägen ut. 1-1. Men, som sagt, resultatet på planen var inte det viktiga. Striden, de två fotbollsfilosofierna emellan, var desto mer intressant.

Huruvida Lyons tro på den egna akademien eller PSG:s bottenlösa plånbok är den rätta vägen att gå låter jag vara osagt. Däremot hemlighåller jag inte det faktum att Les Gones sätt att arbeta är lika imponerande som det är värt att eftersträva. En sanerad ekonomi underbyggd av en välskött ungdomsakademi som producerar spelare sprungna ur regionen. Sådan lokal förankring uppskattas alltid av fansen. Att de båda ytterligheterna Clinton N'Jie och Zlatan Ibrahimovic stod för varsitt mål i matchen var förstås talande. Även om Anthony Lopes vann på poäng.

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln