Kanske, men kanske inte.
Förväntningarna inför avgörandet mot Mexiko var varken bu eller bä när jag under onsdagen klev in på redaktionen för att påbörja ännu ett VM-arbetspass.
Det diskuterades, funderades och spekulerades.
Men när en kollega utbrast sitt tips, 3-0 till Sverige, så var jag snabb med att påpeka:
- Vad som helst kan hända. Men 3-0 Sverige. Det finns inte.
 

Snart har en tredjedel av årets VM passerat. En tredjedel av gruppspelet har redan avklarats och vi har hamnat i stadiet där lag blir klara för att antingen få hänga kvar i Ryssland ett tag till eller redan nu lämna fotbollsfesten.
 

Ett dåligt (?) tajmat offentliggörande av en framtida drömtjänst blev startskottet på ett minst sagt kaotiskt dygn i spansk fotboll. Stornationen Spanien sparkar alltså sin obesegrade förbundskapten Julen Lopetegui, med två dygn kvar till den prestigefyllda VM-premiären mot Portugal. Det hade gått att skriva hur mycket som helst om just det, om maktspelet mellan fotbollsförbund och storklubb i Spanien, om problematiken att annonsera en framtida tjänst innan den nuvarande är avslutat, och om ansvar mot den nuvarande arbetsgivaren i en minst sagt annorlunda och lukrativ arbetsmarknad.
 

32 länder har plitat ner 23 namn var och lämnat in dessa till Fifa. Med andra ord står det nu klart vilka spelare det är som kommer att få försvara sitt lands färger i Ryssland i sommar. Må så vara att några av namnen fortfarande kan vara tveksamma på grund av skador, och att det i sin tur då finns andra namn utanför dessa listor som står alerta i fall de kallas in i sista sekund.
 

För en klubb i vitt blev den 26 maj 2018 ännu ett datum i den väv av framgång som omgärdat klubbens historia.
Men samtidigt som en trofékabinett i Madrid behöver byggas ut så finns det en person som även han behöver bygga om.
För hans del blev också 26 maj ett oförglömligt datum. Men av helt andra anledningar.
 

Tredje raka Champions League-finalen med chans på en tredje raka Champions League-titel. Smaka på dem orden.
Det smakar som den finaste av finaste gourmetmat. Det är svart tryffel, foie gras och michelinstjärnor så man blir bländad.  Det är en smak som talar om att man har det oerhört gott ställt i tillvaron.

 

För de som såg på allsvensk fotboll under måndagen så är det åtminstone en två tredjedelars chans att man fick beskåda någon form av horribel hemåtpass med förödande resultat i eget straffområde.
Utan att veta om något liknande inträffade under någon av de 90 minuterna som spelades på Guldfågeln Arena i Kalmar så syftar jag här på de två nästintill komiska självmålen som Elfsborg gjorde mot Häcken, samt den missade Östersundspass som föranledde Nabil Bahouis 1-0-mål för AIK.
 

Jag hade förmånen att kunna spendera majoriteten av förra månaden i Japan. Och väl där passade man naturligtvis på att gå på ligafotboll. Cerezo Osaka mot Sagan Tosu en lördag och Gamba Osaka mot Vissel Kobe en söndag. Och med det hade man en helg i Japans näst största stad bokad, klappad och klar.
För att till fullo faktiskt få ingjuta lite japansk supporterkultur hade jag dessutom biljetter till hemmaklacken på den senare tillställningen. Och det är också den tillställningen som nu, en knapp månad senare, mest har etsat sig fast i mitt minne.
 

Ingen har väl undkommit det faktum att Hammarby efter sex allsvenska omgångar är obesegrade med blott totalt två tappade poäng?
 

Det drar ihop sig nu. På allvar. Och då syftar jag inte på våren som vi fortfarande väntar på ska komma rent meteorologiskt efter en rekordlång (detta sensationsladdade adjektiv kan mycket väl vara ”fake news”-kompatibelt i detta specifika fall) vinter och köldknäpp.
Även om vi vill ha den nu.
Här. Snart.
 

Mitt i en allt mer kapitalistiskt styrd fotbollsvärld och allt större klyftor mellan rik och fattig så har vi börjat vänja oss vid att det finns två regenter på fotbollstronen. Cristiano Ronaldo och Lionel Messi.  Debatten vem som är den främste av dem har pågått lika länge och lika intensivt som dessa två har dominerat fotbollsvärlden.
 

I England har många diskuterat avsaknaden av nya, fräscha, inhemska tränarnamn i högsta ligan. I stället för att nya tränarkandidater plockas in så väljer klubbarna i krisande lägen att gå till det gamla vanliga. Det vill säga att invecklat rotationsschema där brittiska, erfarna tränarnamn som Sam Allardyce, Alan Pardew, David Moyes och Roy Hodgson byter klubb med varandra utan att varken de eller klubbarna gör några större framsteg inför framtiden. Det där med teknisk, offensiv, sprudlande, fotboll och underhållningsvärde eller heller inget som direkt prioriteras när sprickorna efter ett annat misslyckat tränarval ska lappas ihop. Och om man inte går för det så blickar man i stället till utlandet, eller någon från utlandet som på ett eller annat sätt nått framgångar i just England.
 

Oljepengapumpade och stjärnglimrande Paris SG och Mauricio Pochettinos offensivt frejdiga och spännande lagbygge i Tottenham är på många sätt två ganska olika typer av lagbyggen. Men samtidigt också två väldigt liknande sådana.

Båda dessa lag har trots allt mer eller mindre under 2010-talet försökt att ta sig upp för ett stort, svårbemästrat berg, som på dess topp huserar en exklusiv VIP-klubb. Klubben för världens bästa klubblag.

En selekterad och traditionsrik skara, som på senare år främst består av fyra klubbar som abonnerat på de fina platserna inne i klubbhuset. Real Madrid, Barcelona, Bayern München och Juventus. Fyra medlemmar som med vissa avbrott haft sina bestämda platser där sedan urminnes tider. Atletico de Madrid, den rödvitrandiga lillebrodern från den spanska huvudstaden, har allt som oftast också fått inträde på senare år tack vare ett orubbligt kollektiv och en ihärdigt tjatande Diego Simeone, men får i år i stället underhålla sig i det etablissemang nedanför berget som går under namnet Europa League. Det återstår att se när de tar sig tillbaka in.

För att peta bort denna spansk-tysk-italienska kvadrupel av storheter, eller att ens få göra dem sällskap med ett VIP-medlemskap i deras exklusiva klubb, kräver egentligen mer än att ta sig upp för själva berget för att få ställa sig i kön.
 
Paris har haft det som uttalat mål i snart ett decennium, med dyra nyförvärv och stark marknadsföring som bränsle. När man hade 4–0 mot Barcelona efter första utslagsmötet i förra årets CL-upplaga såg man ut att faktiskt vara på väg in i den där gemenskapen på allvar efter att ha bestigit berget och stått i kö för att få komma in år efter år efter år.
Vad som hände på Camp Nou i den där returen vet vi nog alla. En mirakulös comeback, och tillbaka till bergssluttningen för det Qatarfinansierade projektet.

Efter ett år av ny pengastinn bränsleförbrukning hade man tagit sig dit igen. Med en ny kavaj, nykammat hår och en parfym av brasiliansk stranddoft. Det räcker dock inte med ett vackert yttre – inte heller denna gång.

Tvåfaldigt regerande CL-mästarna Real Madrid, trots en formsvacka utan dess like mer eller mindre under hela hösten och stora delar av vintern, visade sin styrka, rutin och kvalitet i dessa sammanhang. Paris fick gå till returen utan sin nyinköpta, brasilianska, doft, och trots alla fyrverkerier i världen på hemmaläktarna så var man när det kom till kritan bara ett innehållslöst skal som skickades ännu längre bak i tidsplanen än vad man hade förpassats för ett år sedan. Frågan är när, om någonsin, Paris ska få komma in i den där VIP-klubben. För att ta sig dit räcker ju inte bara pengar.
 
Tottenham har samtidigt valt en annan approach. Må så vara att de är långt ifrån fattiga själva, men likväl har man snarare försökt bygga ett starkt kollektiv med ett långsiktigt perspektiv. Sakta men säkert har man byggt upp statusen på inhemsk mark till att anses som ett av de finaste lagen som de brittiska öarna har att erbjuda. I Harry Kane har man hittat stjärnan som alla potentiella VIP-medlemmar behöver. I Pochettino har man hjärnan som ska få allt att fungera. Och dessutom ett sammansvetsat, spännande, lag runtomkring.

Efter tre av fyra halvlekar mot Juventus såg man ut att faktiskt på allvar knacka på den där dörren till klubben på berget. Tottenham spelade ut, skapade, levererade, mot ett Juventus som efter sin ursinniga start i det första mötet mer eller mindre gav bort fördelen till Londonlaget. Nu var Juventus, den välbyggda, gamla damen, i brygga. Men det är som sagt aldrig över förrän hon börjar sjunga. Det räckte med en kort visa med dryga timmen spelad av returen. Ett Higuainmål. Ett Dybalamål. Och hastigt och lustigt var det återigen Juventus som satt där i sin fåtölj med par i damer på hand och en lovande flopp framför sig på bordet.

Tottenham skapade och försökte, det får man ge dem, men de kunde inte svara på varken turn eller river.
Och ännu en gång var det storklubben och traditionen som drog vinstlotten.
 
Samtidigt, i Manchester, gjorde Manchester City det minimala de behövde för att gå vidare efter sin utklassningsseger i Schweiz. Likaså gjorde Liverpool det i sin hemstad efter en liknande viktoria i Portugal.

Och på olika sätt har båda dessa klubbar, framförallt City, även dem visat intentioner på att bryta den där till synes ogenomträngliga porten till världstoppens exklusiva skara.
City har siktat på det i ett decennium. Liverpool har nyligen fått luften under vingarna för att sätta in den offensiven igen efter att en gång i tiden varit just där.
Men innan man hyllar dem ska man alltid komma ihåg att traditionens kedjor väger fasligt tungt. Det fick vi se i veckan – oavsett angreppssätt. Det i sig är ändå något vackert.

/Makoto Asahara

När IFK Göteborgs högerspringare Martin Smedberg Dalence blev klar för en flytt till den bolivianska högstaligan blev jag genuint lycklig. På ett sätt var det en övergång, en flytt ”hem”, som jag länge hoppades att han skulle våga göra. Platsen i det bolivianska landslaget var ett steg, men nu ska han också spela sin klubblagsfotboll på den sydamerikanska kontinenten. I och med de bolivianska rötterna var det kanske ganska naturligt att valet föll på Bolivar när han skulle lämna ”Blåvitt”. Likväl hoppas jag att den känsliga högerfoten från västkusten nu har sparkat upp en helt ny dörr för svenska utlandsproffs. För där borta i sydvästlig riktning finns ett förlovat land som bara väntar på att få upptäckas av svenska ögon.
 

Under den förra helgen hade jag förmånen att på plats i Zagreb beskåda svensk handbolls verkliga internationella uppvaknande, efter över ett decennium i framgångsmässig skugga. Må så vara att det spanska 5-1-försvaret grusade de svenska gulddrömmarna abrupt i andra halvlek av EM-finalen, men likväl var bara resan dit ett kvitto på att svensk handboll kan och kommer bli att räkna med i framtiden.
 

Till slut blev den ytterst dåliga hemligheten ”avslöjad”, och den blev det till de amerikanska tonerna av 1800-talsmelodin ”Battle hymn of the republic". Eller i detta fall, ”Glory Glory Man United”.
 

Med två tunga värvningar har allsvenska IFK Norrköping satt tonen för sina ambitioner i årets kommande allsvenska. De ambitioner som ledningen, både från höger och vänster, tidigare har anklagats sakna. Det säljer årskort, det säljer tro, hopp och ännu mer hopp.
IFK har hittat en intressant, ny, spännande väg. Men grundpelarna för det nya projektet kan ha lagts redan i somras.
 

Efter en tuff höst och ett antal veckor med diverse rykten och ”bekräftanden” blev till slut John Guidettis låneövergång till Alavés ett faktum. För det första är det en övergång som gläder mig personligen, då den innebär att vi fortsatt kommer att ha svenskt deltagande i det som jag och många andra anser vara världens bästa fotbollsliga. För det andra kan det mycket väl vara en övergång som kommer passa John Guidetti som handen i handsken.
Märk dock ordet kan. För det återstår att se, då en handske med Alavés blåvita ränder också kan visa sig vara anpassad för fel hand.