Less is morE

Av fredagskrönikören - Adam Nilsson

Strålande väder och ett kokande Swedbank Stadion gav finalen av Svenska Cupen ett värdigt avslut. Matchen mellan Malmö FF och BK Häcken saknade fotbollsmässigt en del i övrigt att önska, men en final som går till övertid och till slut straffläggning är alltid något extra – speciellt för den neutrale supportern. Att Häcken slutligen stod som segrare, efter en gastkramande straffläggning där känslan inför var att Malmö hade det mentala övertaget, var överraskande. Stort grattis till Häcken som med segern vann sin första stora titel, men vad som kommer att vara kvar i mitt minne är inte resultatet, utan sättet som det kommenteras på inom dagens fotboll.
 

Etiketter: fredagskrönikören

Är det ett yrke jag många gånger har drömt om så är det att vara fotbollskommentator. Utifrån framstår det som en absolut drömyrke. Man får se massvis med fotboll på olika platser och uppleva saker som många av oss andra aldrig kommer att få uppleva. Det var åtminstone så jag trodde att det var. Sedan började jag att jobba med teve och insåg att sanningen till stor del var en helt annan. Visserligen får kommentatorer resa runt en del, men en stor av deras kommentering sker från ett trångt och ventilationsfritt bås där det luktar ingrott svett sedan 1999. De lägger ned timmar på research, att studera siffror och hitta intressanta ingångar som de sedan ska portionerna ut under 90 minuter. Under händelserika matcher är det enklare, utan chansfattiga är det betydligt svårare. En mindre glamorös tillvaro är stundtals svår att föreställa sig.
 
Men i vilket fall. Grunden till kommenteringen kom till under radions storhetsperiod. Då människor inte hade tillgång till rörliga bilder utan endast hade en röst att tillgå. Då behövde kommentatorerna ge målande bilder, förklara skeenden tydligt för att den som lyssnade skulle kunna skaffa sig någon som helst adekvat bild av vad som faktiskt skedde. Radio blev en suddig, svartvit liten tv-skärm som ytterst få hade hemma. Senare blev det en något större skärm med färg som flera skaffade till sina hem. Under de senaste åren har teven blivit färgstarkare, skarpare och tunnare än någonsin. Alla har åtminstone en tv i vardagsrummet, de flesta har också en i sitt sovrum. Vi är fortfarande inte på en nivå där det känns som om vi faktiskt är på plats, men det börjar klart att närma sig sådana tider. Samtidigt har tillgången av fotboll på tv har samtidigt ökat lavinartat.
 
Med den teknologiska utvecklingen har också kommenteringen behövts förändrats. För numera behöver man inte höra någon som berättar om positioner på planen, eller att den ene spelaren passar till den andra, eller att skott gick precis utanför stolpen. Vi ser det. Och om vi missar något riktigt intressant bjuds det gärna på en eller två repriser. Kommenteringen idag är svårare än någonsin till följd av detta. Rollen har förändrats radikalt till följd av vi som kollar nu ser allt in i minsta detalj. Det betyder att kommentatorerna måste bidra med annat än att bara prata om det spelmässiga. De måste ha koll på detaljer som vi i tevesoffan inte har, samtidigt får det inte bli för mycket av den varan för då orkar man inte lyssna längre. Det är en snårig balansgång som många kommentatorer klarar galant, medan andra större problem.
 
Och ett sådant tillfälle när det blev problem var under straffläggningen i cupfinalen. För i en straffläggning finns det egentligen ingenting en kommentar kan tillföra. Vi ser exakt vad som händer. Vi kan bedöma om en straff är bra eller dåligt slagen. Vi kan bedöma om målvakten gick rätt eller fel. Och om vi missade första gången får minst en eller två repriser som följd. Problemet var att kommentatorerna körde på för fullt. Och när man har hört att det var ”jättebra kvalitet på den straffen” eller att ”den straffskytten inte hade några nerver alls” tre gånger i följd så blev det ärligt talat rätt jobbigt. Jag säger inte att jag skulle ha gjort det bättre själv, men här skulle jag gärna ha sett att någon bara ropade till dem och sa åt dem att ”ligg lågt, låt straffarna tala för sig själva”. Mer behövs inte. Ibland måste man tillåta att det är tyst i teverutan, även om det kan vrida sig i kroppen hos de ansvariga. Less is more, inte minst i en straffläggning.

/Adam Nilsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln