Jag borde ha gjort det där för länge sedan

Av helgkrönikör - Gunnar Persson

En kväll för länge sedan, jag tror jag var elva eller tolv år gammal, stod jag och en kompis och tjongade bollar på grusplanen vid skolan. Vi hade rätt roligt, även om han var mycket bättre och jag ofta slog hål i luften när inläggen kom från kanten.
 

Etiketter: helgkrönikören

Mitt i detta kommer ett gäng gubbar springande. Medelålders män i fotbollsdräkter, mörkröda tröjor och svarta byxor. Någon ropar ”nu får ni sticka, grabbar, för nu ska vi spela match”.
 
I den åldern har man ingen vidare tolerans för den typen av motgångar. Vi satte oss på en bänk bredvid och att vi var ledsna var det ingen tvekan om. Då började en av spelarna prata med oss. ”Vi är Motala Verkstads korplag”, sade han. ”MV Spänst heter vi och vi har seriematch nu om några minuter. Stanna gärna och titta. Det är Egon Bengtsson som står i mål. Han har spelat i Allsvenskan med MAIF. Det är flera av oss som har spelat på skaplig nivå, så det kan nog bli en bra match.” Vi stannade och Egon, som var 40 fyllda, glänste i sin (som jag senare förstod) gamla invanda panterviga stil.
 
Jag kunde inte riktigt släppa att jag hade sett en allsvensk målvakt i full fart. För i Motala var allsvenska spelare något som enbart förekom på samlarbilder. Jag började läsa om MAIF:s uppgång under 1950-talet och hur laget faktiskt nådde högsta serien 1957, några år innan jag föddes.
 
Senare förstod jag att den vänlige mannen vid grusplanen hade varit med under de åren. Namnet var John Sandborg, en spenslig högerytter som i kraft av sin solbränna är lätt att känna igen på gamla bilder. Han var ordinarie något år och spelade sin sista A-lagsmatch mot BK Derby hösten 1956. Tiotusen åskådare såg hur Gösta ”Lövet” Löfgren, MAIF:s landslagsinner, gjorde 1–0. Det blev 1–1. Det var antagligen den största publik som sett Sandborg. Men 15 år senare var det lika roligt att spela inför två skolungar.
 
Den där grusmatchen spelades för 45 år sedan. Under de år som gått har jag fortsatt att försöka sätta mig in fotbollens historia. Det har blivit några böcker och ännu flera tillfälliga artiklar som den du nu läser.
 
Men när intresset fäster på det sättet är det nästan oundvikligt att man börjar samla på grejer som har anknytning till fotboll. För min del har det mest handlat om böcker, tidningar, bilder. Tryckt material som är användbart i andra sammanhang.
 
Jag har tagit det ganska försiktigt med autografer. Den jakten är en syssla i sig, ett tålamodskrävande vaktande och smygande. Ingenting för mig. Men så råkade jag få ögonen på en bibba MAIF-autografer från 1950-talet. Och förra året vann jag en auktion på Tradera. Objektet ifråga var en komplett samling MAIF-spelare från det allsvenska året – alla arton, plus en reservlagscenter.
 
Nu började det här bli angeläget. En tid senare fick jag fatt i tränaren Torsten Lindbergs namnteckning och sedan började jag jämföra spelarlistor med det jag hade. Ett par luckor fanns fortfarande. Några av spelarna var naturligtvis borta. Men John Sandborg, som saknades i autografsamlingen, lever. Han har hunnit bli 87.
 
Jag ringde upp honom. Vi hade pratats vid om grusmatchen redan för tio år sedan när jag skrev en bok om klubben. Den här gången berättade han att han spelat sin sista match som 70-åring (”men det borde jag inte ha gjort”), att knäna gjorde ont ibland och att det ändå är rätt bra att kunna hålla sig inne och följa skid-VM på TV. Och det kunde han göra tack vare lyckade ögonoperationer. Men visst var det något särskilt med de där åren på 50-talet.
 
Sedan kom jag till saken. 56-åringen säger till 87-åringen: ”Du, din autograf saknas i min samling av MAIF:are. Om du postar den så skickar jag ner en bok till dig.”
 
Det var han med på. Brevet kom efter ett par dagar och i hans brevlåda landade historien om Nacka Skoglund, försedd med en tillägnan: Här kan du läsa om en kille som langade in bollar från andra flyern.
 
Jag borde ha gjort det där för länge sedan.
 
/Gunnar Persson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln