Farväl våra trotjänare

Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Med gråten i halsen bet jag ihop ordentligt för att inte brista ut i tårar. Vattenansamlingen i ögonen blev större och blicken flackade rummet runt medan jag tänkte på alla stunder vi haft tillsammans. På alla de gånger han gjort mig lycklig och på de gånger jag orättvist nog räknat ut honom. För vår relation har alltid varit relativt ensidig. Han har gett mig så många minnen och så mycket känslor. Men jag har inte gett något tillbaka. Men hur skulle jag kunna göra det? Han är ju Steven Gerrard.



 

Etiketter: supportern

Steven Gerrards avsked kan vi nog alla vara eniga om att det inte var honom värdigt. Tvåmålsförlust hemma mot ett Crystal Palace utan något motiverande att spela för. Men Liverpool fortsätter att vara den moderna traditionen trogen. De presterar sällan när det gäller som mest. Men nog om det. Detta handlar inte om Liverpool. Utan Steven Gerrard. Jag ska ärligt erkänna att jag inte håller på Liverpool. Har aldrig gjort det och lär aldrig göra. Men Steven Gerrard är större än så. Han är ett fotbollsföredöme ända ut i tåspetsarna och har genom åren avlossat minnesvärda bössor och kanoner för att etsa sig fast i våra fotbollssjälar. För vem minns inte hans avgörande mål mot Olympiakos som indirekt ledde till Champions League-titeln 2005? Vem kan någonsin glömma hans avståndsbalja mot West Ham i FA-cupfinalen 2006? Och ingen kan på något sätt förtränga hans mål i själva Champions League-finalen. För det är vad Steven Gerrard är. Oförglömlig.

Tacktalet till de förtvivlade supportrarna på Anfield och Merseyside i lördags var fint men det var också väldigt mycket Steven Gerrard. Samlad, sammanbiten och bestämd. Inga tårar. För det är vad Gerrard är. Samlad. Och det är just den egenskapen som har hjälpt honom fram i fotbollen. Hittills har han, under den professionella karriären, varit en "enklubbsman". Dessutom har under åren tackat nej till Chelsea men nu sällar han sig till de övriga fotbollsspelarna. De som faktiskt byter klubbar. LA Galaxy väntar på andra sidan säsongen för "Captain fantastic" men det är han också värd. Att han byter klubb och val av densamma fäller inte, på något sätt, en skugga över denna fotbollens gentleman. Två andra gentlemän avtackades för övrigt på liknande sätt i den tyska fotbollsligan i helgen.

Den makedonska mittbacken Nikolce Noveski har tillbringat elva år i Mainz och lett dem upp från fotbollens avgrunder till självaste Bundesliga. Tillsammans med Jürgen Klopp är den 36-åriga försvararen odödligförklarad bland Mainzsupportrarna och det med rätta. Över 300 matcher blev det i den röda tröjan och fansens hyllade honom med banderollen "Oh captain mein captain". Välförtjänt en trotjänare som honom. I andra röda färger tog Simon Rolfes emot Bayer Leverkusens hyllningar efter lördagens seger mot Hoffenheim. Den sävligt lunkande men evigt kämpande mittfältaren har efter tio år i Leverkusen valt att lägga skorna på hyllan till sommaren. Visserligen inte heller en "enklubbsman" men en institution på både BayArenas gräsmatta och i Bundesliga. För hans trogna tjänst och tillika 286 ligamatcher för "Der Werkself" hyllades han ordentligt mitt i hemmasupportrarnas klack. För det är han också värd, den gode Rolfes.

Gerrard, Noveski eller Rolfes spelar mindre roll. Det är deras bidragande till fotbollen som faktiskt betyder något. De har alla visat att med hjärta, lojalitet, disciplin och hårt arbete kan man komma långt. Till och med allra längst i supportrarnas hjärtan.

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln