För er lyfter jag på hatten!

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

Ett enkelt felpass eller en hörna som passerar kortlinjen innan bollen ens hunnit fram till den första stolpen. Jag är en av alla dem framför TV:n som gormat ”de är ju proffs – hur kan de inte slå en hörna?”. Men så är de ju människor precis som alla andra. Så är de ju fotbollsspelare precis som jag. Det är vägen till de stora arenorna jag är imponerad av.
 

I sommar går Björn Andersson i pension efter en lång spelarkarriär och lika många år med olika roller i Bayern Münchens ungdomsakademi. Han har hittat oslipade diamanter och han har sett sina egna adepter lyfta VM-pokalen. Unga grabbar som offrar allting för att göra någonting de älskar. Vid en första anblick så hade jag också tagit chansen om jag fått den – proffsdrömmen – den som alla andra killar också drömde om. Jag var aldrig i närheten att nå hela vägen, framförallt inte psykiskt. Och det är den mentala biten som jag bugar mig inför.
 
Martin Ödegaard gick som 16-årigt underbarn till en av världens största klubbar och med det en press som ingen tonåring kan hantera. Alla ville kommentera och säga sitt i att han valde Real Madrid framför mindre klubbar med chans för tidigare A-lagsdebut. Men vem säger nej till en sådan klubb? Det kräver en mental styrka. Han visste vad han gav sig in på. Han sa nej till trygghet och kompisar i Drammen för att ge sig ut på ett äventyr miljontals bara kunde drömma om. Precis som Alexander Isak packade ihop grejerna och flyttade till Dortmund som erkänt är duktiga med yngre spelare. Eller för den delen vilket ungdomsproffs som helst.
 
Jag har också drömt att bli fotbollsproffs. Jag har också sprungit omkring och varit storspelare på sommarloven. Jag har cyklat över järnvägsbankar genom skogar för att spela fotboll med kompisarna. Det är först nu, de senaste två åren som jag har accepterat och förstått att jag inte kommer att nå de högsta divisionerna eller största lagen. Att som 23-åring inse att det snarare är division fem och sex jag håller till i. Jag kommer såklart fortsätta att ge allt – men det är skillnad på att göra allting för sig själv.
 
Jag kommer ihåg breddlägren som pojklagsspelare. När vi åkte iväg till Igelfors och Ringarum för att spela ihop oss och visa upp oss som ett första steg i att nå landslagslägren. För det var ju drömmen att ”gå vidare”. Jag har ingen aning om hur många eller om ens någon gjorde det från vår årskull, men det var i alla fall en chans. Hur det gick för mig själv kommer jag inte heller ihåg, förutom att jag inte fick något brev hem om en fortsättning. Kanske framgick det redan där att jag som 12-årig inte hade det där lilla extra. Jag varken ville eller hade förmågan att göra det obekväma för att bli bättre. Jag förstod det inte alls då men det är någonting som gått upp för mig nu. Det var ingen elakartad knäskada som satte stopp för en eventuell proffskarriär. Det var det mentala. När gymnasiet och allt annat tog mer och mer tid så blev fotbollen istället ett krav och en börda. När jag la av som 16-årig var det den största lättnaden jag varit med om i hela mitt liv. Jag gav upp när det tog emot som mest.
 
Ett par år senare hittade jag tillbaka och glädjen då var minst lika stor som den där lättnaden. Från att varken ha spelat eller för den delen knappt tittat på fotboll så svängde pendeln över till motsatsen. Att inte längre behöva tänka på att prestera för att jag själv ska bli upptäckt, utan istället göra det som är bäst för mitt lag är en ganska angenäm insikt. Kanske är det därför jag känner att jag utvecklats mer under de senaste åren. Kanske är det därför fotboll är roligare än någonsin trots att jag inte spelar i någon respektabel serie. Det är klart att om jag fick chansen att spela högre upp i systemet så skulle jag ta den. Men det är inte längre det primära.
 
Kanske är det en mognad i att bli äldre och att ta ansvar för de yngre killarna som kommer in. De som antagligen hade samma drömmar som jag hade när jag som 14-årig debuterade i B-laget och som 18-åring gjorde min första A-lagsmatch.
 
Om jag inte kan bli bäst på att spela fotboll får jag väl försöka att hitta andra vägar att nå toppen. De som tar rutten via fotbollsplanen med tusentals timmar träning och en livsstil där allting görs för att bli proffs – för er lyfter jag på hatten.
 
/ Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln