Schillacis väska

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Det finns klassiska sporter i Sverige, längdåkning på skidor är en sådan. När detta skrivs så har sorgebarnet Tour de Ski just avslutats. Jag, och förmodligen de flesta andra intresserade kräver nu omgående en rejäl nationell uppryckning. Om nu nordmännen för tillfället är för bra så borde vi väl i alla fall tillhöra skiktet strax bakom, med tanke på klimat och traditioner, men så icke idag. Herrarnas insatser i denna tävling är inget annat än en resultatmässig katastrof vilket devalverar den status som tidigare vinterkrigare lagt grunden till.
 

/Bernt Ljung

Vad jag förstår så ska nationen nu ställa sitt hopp till Halvarsson som visserligen ofta är habil men som aldrig vinner, och Hellner, killen som har fler sjukdagar än ett helt fotbollslag tillsammans. Känns som svensk herrskidåkning nu är lika klen som vid 1970 års VM i Vysoké Tatry då Åslund i alla fall tog en stark seger över 15 km. Mitt förslag är, lär av grannarna i väst och staka sen ut en total kursändring över hela linjen. Dessutom så bör de ansvariga för denna nationella skuffelse omgående ställa sina platser till förfogande!
 
Extra Extra. Terrorattack i Egypten. Svensk svårt skadad! Nej, inte igen tänker jag efter att ha läst dessa starka löpsedlar. När röken lagts sig och tidningen har bättre information om den utropade terrorattacken så visade det sig att svensken hade fått fyra knivhugg av en förmodad mentalt instabilt gärningsman. Fyra hugg är mycket och jag anar att svensken är svårt skadad. Efter ett tag kommer mer information om svenskens skador vilket berättar om att han är utom fara. Han hade fått fyra stygn på sjukhuset, det vill säga ett stygn per hugg. Jag vill inte förminska det fruktansvärda trauma denna person måste ha upplevt under gärningsmannens attack, men den hemska terrorattacken utmynnade i fyra stygn… Om en matchläkare i en svensk hockeymatch bara behöver sy fyra stygn så är det en mycket snäll tillställning.  
 
Det är fyrtio grader i skuggan men jag väljer att sitta i solen. Eftersom jag upplever mig tämligen brun så det är inga problem, i alla fall inte nu… Hjärtat slår fortfarande med något högre frekvens efter att ha crawlat en stund i det varma och klara vattnet lite öster om Palermo. Den Birra Moretti jag öppnade innan simturen är fortfarande hyfsat kall och jag är så nöjd över att äntligen ha tagit tag i detta efter att ha levt nästan en mansålder utan att kunna begagna detta simsätt anständigt. Jag tar en klunk Birra Moretti till och inser att livet är gott att leva denna sensommardag i Europas paradis då det plötsligt uppenbarar sig en sällsynt skönhet femton meter från mig. Nu hör till saken att jag fastnat i gamla grejer, gärna prylar från 70-talet, men undantag från det årtiondet kan göras om jag finner något extra udda vilket jag just nu verkar ha gjort. Reser mig upp går lite närmare och ser att det är en marinblå sportväska i tyg där det med vita bokstäver står, ”Notti Magiche di Toto Schillaci 1990” ovanför legendens tecknade ansikte.

Väskan står på en nött frotté handduk men ingen ägare syns till så jag drar mig tillbaka till mitt basläger nära vattnet. Den här väskan ska jag ha, säger jag till mig själv samtidigt som min blick scannar av området runt väskan. Efter tio minuter ser jag att någon sätter sig på handduken. Vet inte vilken sorts person jag hade väntat mig som ägare till denna klenod men inte såg jag framför mig en färgad kvinna i yngre medelåldern. Jaha, där kom det några småkillar också och satt sig bredvid henne. Det här blir en enkel affär eftersom hon förmodligen inte är fotbollsintresserad och inte är från Schillacis Palermo, och smågrabbarna, de är för små för att ha någon relation till Salvatore, tänker jag på min väg mot väskan. Jag hälsar artigt, och säger sedan på italienska att vilken fin väska du har där... Hon tackar och ler vänligt. För att språkmässigt komma vidare så frågar jag om hon pratar engelska, vilket hon gör, och som hon förmodligen är den enda som gör på denna strand. Jag frågar om hon kan tänka sig att sälja väskan, hon svarar varken ja eller nej.

Som någon form av budstart så erbjuder jag tio euro för den, hon säger nej. Hm… jag kanske missbedömde tänker jag och saftar självsäkert i med 15 men hon säger fortfarande nej. Med känslan av att om jag höjer lite till så har jag väskan, så jag säger 20. Kvinnan säger nej, och jag konstaterar att jag nu befinner mig i ett knepigt förhandlingsläge. Efter att ha överlagt två sekunder med mig själv så höjer jag budet till 30, hon säger fortfarande nej. Så där håller vi på en stund tills jag slutligen klämmer i rejält för att väskan ska bli min. När kvinnan återigen ratar mitt bud, denna gång på 80 euro så är slaget förlorat. Hon förklarar då vänligt att denna väska köpte hennes nu avlidne pappa åt henne i Palermo 1991, för övrigt samma dag som de flyttade hit från Lagos. Därför har den för henne ett mycket högt affektionsvärde. Ett värde som inte kan ersättas med pengar. Jag säger adjö och går därifrån med svansen mellan benen och tyngd av erfarenheten om att inga segrar kan vinnas efter bara en okulär besiktning av motståndaren…
 

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln