zlatan bjuder på ett leende

Jag har precis sett presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic inför det viktiga mötet mot Montenegro på söndag. Zlatan bjuder som vanligt på lite av varje. Ett leende här, en känga där och i slutändan har han trots allt inte sagt någonting.

 

Etiketter: gästkrönikören

Vi är vana vid de här typerna av presskonferenser när det handlar om landslaget numera. Slätstruket, få sanningar, minimalt med karisma. Trots att huvudpersonerna i grunden har karisma över till försäljning. Jag frågade Albin Ekdal vad han tyckte om stängda träningar och intetsägande intervjuer när jag träffade honom på Sardinien för ett par veckor sedan. 

- Jag har svårt att se hur det skulle vara annorlunda. Jag menar, om man säger något, sticker ut hakan lite, så uppförstoras det något enormt och det blir felvinklat av er journalister. Då väljer man hellre en mer tillbakadragen attityd.

Det är lätt att göra jämförelsen med landslaget i handboll. Där står dörrarna öppna in till omklädningsrummet, ja om vi vill kan vi nästan haka på in i duschen. Det är två olika världar, kontrasten stor som ett världshav. Det får mig i alla fall att undra vad de svenska fotbollsherrarna själva tycker om relationen till media. Är det detta de en gång drömde om? 

Innan jag levererade några dosor snus till Ekdal på Sardinien hamnade jag framför en ungdomsmatch mellan Cagliari och ett regionslag. Där spelade framtida Serie A-spelare och vem vet, kanske också en och annan blivande campione. Nummer 5 på Cagliaris mittfält som hette Santiago-någonting var på provspel från River Plate. Han hade nyss kommit till Italien med stora drömmar. Eftersom han gjorde skillnad under de 90 minuterna var jag bara tvungen att ta en pratstund med honom. 

- Det här är min dröm. Att få komma till Europa, att spela fotboll hela dagarna.Jag har en skyldighet mot min familj och alla som hjälpt mig att få ut maximalt av min talang. En dag vill jag också spela i det argentinska landslaget. Men det är långt dit. Mycket jobb kvar. 

Det verkligen lös om Santiago-någonting under pratstunden. En av hans stora drömmar var på väg att gå i uppfyllelse. Och jag tror att han tyckte det var något extra att få prata med en svensk journalist. Han liksom sträckte lite extra på sig och när han gick iväg såg jag hur han vände sig om, pekade på mig och stolt berättade för sin agent om vårt lilla surr. 

När jag sitter här, precis efter att ha sett produkten Zlatan Ibrahimovic predika plattityder på pressaltaret, kan jag inte annat än att känna mig en smula sorgsen. Över hur han en gång bjöd på drömmar om Lamborghini och stora titlar med ett stort charmigt leende. Precis som Santiago-någonting gjorde. Och nu säger han knappt halv sju. 

Jag skyller absolut inte på Zlatan. Han är bara en i mängden av fotbollsspelare som dragit igen limsaxen för länge sedan. Men jag undrar vad det är som skapar den här relationen, mellan journalister och fotbollsproffs? För i slutändan blir vi allt mer desperata och det förstör relationen med huvudpersonerna och i slutändan också bevakningen. Klart är att vi som det är nu befinner vi oss i en deppig lose-lose-situation. Utan vinnare.

/Gästkrönikören Thomas Wilbacher

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln