I varje lag finns en skadad spelare

AV spelareN - Matilda Jansson

Skador kommer och skador går. Så har jag känt under hela min karriär och inte lagt ner någon större tankeverksamhet i ämnet. Som de flesta fotbollsspelare har jag själv varit lite småskadad till och från. Stukade fötter, bristningar i låren och ömmande ljumskar är några exempel på de småskavanker jag har haft under åren. Visst har många skador kommit olägligt och visst har de åstadkommit frustration och ilska, men jag har alltid vetat att jag kommer kunna komma tillbaka till planen.


 

Det har också alltid hört till min fotbollsvardag att det alltid åtminstone är en eller par spelare i laget som är allvarligt skadade, ofta har de ett opererat knä. Det har alltså ständigt stått någon vid sidan av planen och kört rehab, träning efter träning. Det är först nu det slår mig att jag aldrig har reflekterat över hur mina långtidsskadade lagkamrater mått mentalt. För mig har det aldrig varit något snack om saken, de kommer komma tillbaka utan problem. Det är bara väntan för de som kan bli lite seg. Och mycket riktigt, förr eller senare har de allra flesta kommit tillbaka. Många presterar dock inte som de gjorde innan skadan och det är inte ovanligt att de blir skadade på nytt. Men att det är en stor bedrift att komma tillbaka till fotbollsplanen efter en långtidsskada, det har jag verkligen insett nu.

För drygt ett halvår sedan bröt jag fotleden under en match och efter en sommar med mycket smärta och svett kunde jag äntligen köra igång med min rehab. För en dryg månad sedan visade det dock sig att läkarna missat en skada och det var bara att lägga sig på operationsbordet på nytt. Nu står jag här i ovisshet och vill inget hellre än att spela fotboll igen, men jag vet inte om det ens är möjligt, eller om jag kommer att orka komma tillbaka mentalt. I nuläget är det värsta rädslan. Rädslan att inte kunna komma tillbaka på en bra nivå igen. För om jag inte kan prestera på topp vill jag ju inte spela, eller vill jag det? Är det okej att spela för att det är kul? Helst av allt skulle jag bara vilja kunna snöra på mig skorna och gå ut och spela en match precis nu, och prestera på topp förstås. Eller förresten, jag kan faktiskt nöja mig med att bara få springa. Typ backintervaller i snömodd. Att få bli riktigt andfådd och få blodsmak i munnen.
Den känslan saknar jag något enormt just nu.


/Spelaren
 

Etiketter: spelaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln