Hatten av för...

Av - Ronald Åman -
Ronald Åman ”Sveriges Franz Beckenbauer” är född 1957 och spelade under sin karriär i ÖSK och Djurgårdens IF. Rolle var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978 i Argentina. Han gjorde sju A-landskamper. Idag skriver han kåserier och krönikor om fotboll och är medförfattare till boken ”Idrottsplatsen i våra hjärtan”. Rolle är en av ca 550 ambassadörer i nätverket ViLirare.



Grattis till Pia Sundhage som fyller 60 år idag (krönikan är skriven den 13/2).  Först lite fakta ring födelsebarnet:                                                            Pia är inget annat än en ikon i svensk fotboll som inledde sin karriär i IFK Ulricehamn och kom till Falköpings KIK som 18-åring. Hon har spelat i Öster, Lazio, Staterna och Hammarby, men det är framför allt med Jitex som hon är förknippad. Där var Pia i flera omgångar och vann fyra SM-guld. Hon har spelat 146 landskamper och gjort 71 mål. Hon var svensk förbundskapten 2012-2017 men har också tränat USA:s och Brasiliens landslag samt varit assisterande förbundskapten i Kina. Pia Sundhage valdes 2003 som första kvinna in i Svensk Fotboll Hall of Fame. 1988 förärades hon plats på ett svenskt frimärke.
 

Etiketter: ronald åman

Damfotbollens mödosamma väg

När Öxabäcks IF blev Sveriges bästa klubb i slutet av 1960-talet talades det ofta om att klubben från Västergötland hade varit med om att starta damfotbollen. 

Det var ett påstående långt från sanningen. Det Öxabäck bidragit till, med mycket stor ära, var att äntligen popularisera något som borde ha varit självklart långt, långt tidigare.

Från det att kvinnor började spela fotboll har det krävts mod och envetenhet för att lyckas. Ibland har det behövts extraordinära insatser för att ens få spela. Andra gånger för att kriga med medier om uppmärksamhet, med kommunalt ansvariga för att få tränings- och matchtider, eller för att slippa jämföras med en herrfotboll som hade 50 års försprång.

Damfotbollens eviga match mot sexistiska stereotyper är ett kapitel i sig. Så sent som 1995 erbjöd en lokal sponsor Malmö FF en miljon kronor för att laget skulle spela i en ”mycket kvinnligare” dräkt, en snävt skuren sådan med bjällror. Det behövdes kanske inget mod för att säga nej den gången. Men händelsen säger ändå mycket om en situation som kanske inte ens varit aktuell om inte damfotbollen så drastiskt hade stoppats i sin utveckling av en serie beslut av patriarkalet på 1920-talet.

Staden Preston blev det första stabila fästet och klubben Dick, Kerr’s Ladies FC blev den stora dominanten i den tidiga kvinnliga fotbollen. Klubben hade uppstått i slutet av första världskriget på en vapenfabrik i industristaden Preston. Under raster började den mestadels kvinnliga personalen att spela fotboll. Det uppstod lag, ur dessa skapades Dick, Kerr’s Ladies. Klubben existerade mellan åren 1917 och 1965 och drog under totalt mer än 800 matcher in enorma pengar till välgörenhet, men inte minst intressant, den attraherade stora åskådarmassor. 

Parallellt med den första brittiska vågen började damfotboll etablera sig även i Sverige. 1917 bildades de första damfotbollslagen, motståndare var så kallade ”gubblag”. Till en av matcherna kom 1 700 åskådare. Den första dokumenterade matchen mellan två damfotbollslag spelades 1918 i Stockholmsförorten Aspudden inför 500 åskådare. Även i Sverige höll damfotboll på att ta sig från fluga till etablerat fenomen och självklarhet. 

Det stora förödande bakslaget var snart en tidsfråga. Och det kom. 1921 förbjöd engelska Football Association sina medlemmar proffsklubbarna att låta damfotboll spelas på medlemmarnas arenor. Man skyllde på att fotboll inte passade det kvinnliga kynnet och fysiken. Man pekade även på att det inte fanns tillräckligt med tid på klubbarnas arenor för att hinna med även damfotboll. 

Svenska motsvarigheter tog snabbt chansen att försöka stoppa damfotbollens framfart även i Sverige. Tidningen Idrottsbladet skrev: ”I England och Frankrike ha damerna börjat spela fotboll i oroväckande hög grad, och i England anser man att det gått för långt, ty fotboll är inget spel för damer. Den veka kvinnokroppen mår inte bra av hårda törnar. Därför böra damerna låta bli att spela fotboll och i stället ägna sig åt simning, landhockey och andra ädlare sportgrenar.”

Trots motståndet uppstod de första seriespelen i Västerbotten på 1950-talet men först på 1960-talet blev sporten utbredd över landet. Öxabäcks IF, bildad 1934, blev den första seriösa moderna svenska damklubben med damfotbollsstart 1966. Med den började det hända saker.

Starten för Öxabäck har beskrivits många gånger: En vårkväll 1966 åkte några tjejer från Öxabäck på dans i Borås. Där träffade de Kerstin Larsson, som vaktat motståndarnas mål i en jippomatch ett tag innan. Sällskapet beslöt att starta en seriös fotbollssektion i Öxabäcks IF. Den första matchen 1966 spelades mot just ett “gubblag” på grusplanen bakom fabriken i Öxabäck. Därefter kom Öxabäck länge att dominera svensk damfotboll. 

Långsamt skiftade bilden av damfotbollen som fluga och kuriositet till att tas på allvar. Men fortfarande skickade bredare medier ofta reportrar med den allra ytligaste vinkeln på ämnet. Utseenden kommenterades, liksom damfotbollens allmänna status, matcherna i sig kom i tredje hand.   

1971 blev året när damfotboll började etablera sig på allvar i Sverige. Det var också året då England fick en första cup för damer. Innan det hade damfotbollen kommit igång ordentligt i bland annat Danmark – där hade det funnits en serie sedan 1959 som inspirerat bland annat dem som startade verksamheten i Öxabäck. 

1973 kom det stora genombrottet i Sverige. Gränsen för 10 000 licensierade spelare passerades och Öxabäck vann det första SM-guldet. 1973 var också året då Sveriges första damlandslag togs ut. Den 25 augusti spelades den första officiella landskampen mot Finland på Åland 1973, den slutade mållös.

1975 mötte Sverige England i två matcher, de första utomnordiska landskamperna för Sverige. Vid hemmamatchen i Göteborg sattes nytt svenskt publikrekord för damfotboll med nästan 3 000 åskådare. En trenationersturnering med Sverige, Danmark och Finland blev sedan damlandslagets stora utmaning fram till det första inofficiella Europamästerskapet i Italien 1979, där Sverige slutade trea. 

I dag är damfotbollen i en situation att den nosar vid markeringen att de förlorade åren är över. I England satsar allt fler storklubbar seriöst på sina damlag. 2018 drog kvinnornas FA-cupfinal mellan Chelsea och Arsenal 45 000. Med Manchester United i högsta ligan spelades det från säsongen 2019/2020 för första gången derbyn i Manchester även i damfotbollen. I Frankrike har rivaliteten mellan Lyon och Paris Saint-Germain nått statusen att seriefinalen 2019 drog 25 907. I Italien lockade Juventus damlag samma år 39 000 vid en match mot Fiorentina. 

Även den spanska damfotbollen har slagit publikrekord på publikrekord. I januari 2019 slog Athletic Bilbao det europeiska klubblagsrekord som Dick, Kerr’s Ladies hade haft sedan 1920. 48 000 kom till cupmötet mot Atlético Madrid. Det rekordet pulveriserades sedan när 60 739 kom till en match i mars samma år när just Atlético Madrid mötte FC Barcelona.

Detta är inte typiska siffror. Atlético Madrid hade innan rekordsiffrorna inte ens 1 000 åskådare i genomsnitt på sina matcher, Juventus inte ens 500. Genomsnittet för Europas ledande klubbar ligger vid nivån 1 500. I Sverige speglas inte 25 882 på Friends Arena mot Tyskland i april 2019 i siffrorna i Allsvenskan. 

Men siffrorna visar att intresset bubblar mer än någonsin sedan Dick, Kerr’s Ladies dagar, det tycks som att det krävs att de största klubbarna öppnar sina arenor för att den stora publiken kommer ska komma. 

Pia Sundhage gav en bild av kampen när hon 2017 fick Fotbollskanalens hederspris:                      
”Jag har definitivt inte kämpat ensam. Vi började ju som kärringar mot strömmen. Och tillsammans har vi tagit massor av steg. Det finns fortfarande steg att ta. Men som i livet i övrigt så har det gått upp och ner och jag tror att en sådan sak som utbildning, jag har gått den högsta utbildningen som finns inom fotbollen, det har hjälpt mycket. För det handlar ju om kunskapen om fotboll och sedermera kompetensen att befinna sig bland människor, för fotbollsspelare är ju människor. Och jag vill gärna dra paralleller med att kvinnan tar sina steg i samhället och det har fotbollstjejerna också gjort. Och jag vill gärna också vara en av dem som har gjort det. Väldigt ofta kan jag säga, det har varit glastak, det har varit härskartekniker, men fotbollen har alltid varit så glädjefylld så jag har tack vare glädjen till fotbollen mäktat med. För det har inte varit någon dans på rosor rakt av. Men just den här lekfulla fotbollen har gjort att jag kan vara tjurig eller ledsen en dag, men nästa dag så är fotbollen det som tar nästa steg.”

Hatten av för födelsebarnet, rättvisekämpen och fanbäraren!

/Ronald Åman

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln