När den lilla idrotten blir störst i världen

Av Tisdagskrönikören - Tobias Dahlberg

27 dagar utan varken sömn eller dagsljus. Knappt en nypa frisk luft har det blivit. Sommar-OS har som vanligt fångat den globala uppmärksamheten och har med den olympiska elden spritt ett sken från Rio, där den lilla idrotten blivit störst i världen.
 

Etiketter: tisdagskrönikören

Jag minns hur Therese Alshammar blev en personlig favorit när hon simmade hem tre medaljer till Sverige under OS 2000, i Sydney.
 
Jag minns Stefan Holms bittra fjärdeplats i höjdhopp under samma olympiska spel och revanschen i Aten fyra år senare.
 
Jag kan än idag plocka fram Henrik Nilssons och Markus Oscarssons guldjubel i kanot från Aten 2004.
 
Jag kan fortfarande känna vrede över hur Ara Abrahamian blev bortdömd i brottningen under OS 2008 och hur han klev ned från prisceremonin och lämnade kvar medaljen.
 
Var fjärde år kliver de in i våra vardagsrum. Dessa stora idrottsmän och kvinnor, som under fyra år går i ide. Stänger ute sig från omvärlden för att efter fyra år göra ett framträdande i de olympiska spelen som bara varar några minuter, eller i vissa fall bara några sekunder.
 
Det är just var fjärde år som de stora idrottarna, från de små sporterna blir nya ikoner och symboler för sina idrotter.
 
Jag fascineras dessa människor som dag in och dag ut sliter i någon gammal källare i norr, åker på världscupstävlingar som de knappt får ihop sponsring till, hur folk runt om viger sina liv åt idrotten. Samtidigt som dessa atleter utför sina fyraåriga förberedelser så ligger det en annan person, i en annan del av världen, med lika dåliga förutsättningar som också vill ha den där medaljen.
 
Emellanåt går det bra, andra gånger går det bara utfår. Ta en sån som Michel Tornéus. Kämpat i fyra år för att ta revansch på fjärdeplatsen från London. I kvalet finns det ingenting som stämmer och jobbet han lagt på träningen känns knappt värt någonting vid tidpunkten.
 
Men tänk vad han varit med om. Stått i ett startfält på OS. Där bredvid honom står en minoritet av motståndare som gör allt för att komma först, medan majoriteten av hans motståndare fortfarande sliter på en gammal friidrottsanläggning någonstans i jakten på Tokyo 2020.
 
Klart han ska vara besviken på at det inte blev bättre, men han har varit en av dem som förgyllt den stora festen i Rio. Alla vinnare behöver motståndare att besegra. Denna gången var Tornéus motståndare, i Tokyo, om han väljer att satsa dit, kommer han förhoppningsvis vara den ensamme vinnaren.
 
Nu är OS 2016 slut. Ett stort tomrum väntar nu Rio och världens alla vardagsrum. Och även om Sverige inte lyckades bäst i spelen så finns det mycket att glädja sig åt.
 
Vem kommer inte komma ihåg Sarah Sjöströms tre medaljer, och framför allt OS-guldet och världsrekordet på 100 meter fjäril? Vem kommer inte minnas Jenny Rissveds dominans i Mountainbiken? Hon som dessutom var där för att se och lära, nu lärde hon de andra en läxa. Vem kommer inte tänka på hur nära Marcus Svensson var ett OS-guld i skeet, men i sista skottet blev det ett silver? Vem kommer inte komma ihåg Henrik Stenson och golfens intåg i spelen efter 112 års väntan?
 
OS är över och lämnar ett tomrum, men det ger oss också anledning att blicka framåt mot 2020. Då ska den lilla sporten återigen bli störst.

/Tobias Dahlberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln