Arsenal och Wenger, den evigt långa profetian

Av söndagskrönikören - Johan Forsberg

Efter att visselpipan ljöd och den tidiga lördagsmatchen var slut, skakade Wenger hand med Slaven Bilic efter 3-3 resultatet mellan Arsenal och West Ham. Den bistra minen och den rynkiga pannan har blivit en följetong de senaste åren. Ligatiteln kommer i år inte att bäras upp av Arsenal, vilket betyder att den evigt långa profetian om guld och gröna skogar försvinner allt mer i dimman. Wenger har i många år nu stått fast vid sin tro på hans egen förträfflighet och tron på spelarnas förmågor.
 

Men säsongen 2015/2016 skulle ju vara Arsenals år. När giganterna föll en efter en, stod endast bottenlaget Leicester och lillebrodern Tottenham i vägen för den efterlängtade titeln. Den chansen är nu borta och med 10 poäng ifrån serieledning blickar jag mina kritiska ögon mot tränarbänken. Att vi nu 12 år sedan senaste titeln står och hör monsieur Wenger skylla ifrån sig gång efter gång, får både mig och de flesta supportar att tröttna. Varför har inte Arsenal köpt en stabil mittback? Varför har inte Wenger sett behovet av en bollvinnare som kan konkurrera med Coquelin? Varför har Arsenal fortfarande misslyckats ersätta Van Persies mål? Frågorna är många, men har på ett underligt sätt aldrig blivit besvarade.
 
Den envishet som genomsyrat fransosens ledarskap har bromsat Arsenals utveckling både på plan och utanför. På planen har vi ofta sett storstjärnor fått lämna när ett anbud kommit från några av de stora. Det har skapat stora hål i truppen som aldrig fyllts igen, där spelare med begränsad potential fått ansvaret som ofta varit för tungt att bära. Att klubbar hela tiden måste agera på transfermarknaden för att hålla uppe konkurrensen är idag nödvändigt. Premier League, Champions League och de inhemska cuperna kräver en stor och bred trupp för att kunna utmana på alla fronter. Men framförallt är det bristen på spetskvalitén i avgörande positioner som drabbat Arsenal allra värst. I januari hade man chansen att förstärka. När förstaplatsen var nära till hands kunde Wenger spela ”safe” och plockat in en klassanfallare för att säkra upp de viktiga mål som behöver göras under vårkanten.
 
Utanför planen har Arsenals varumärke skadats. Efter år av misslyckade Champions League äventyr och halvdana ligaplaceringar skadat klubbens rykte. Idag är inte Arsenal en av de största, vilket gör att klubbar med mer ”intressanta” projekt attraherar större talang. De största spelarna vill spela för vinnande lag och dessa lag leds ofta av vinnande tränare. När Alexis Sanchez går ut i media i mars månad och beskriver truppens uppgivenhet är hoppet borta. Om en tränare inte längre kan motivera sina spelare och tro in i det sista, måste ett byte ske. I en tid där tålamodet för tränare är kort, har Arsenal stått fast vid sin ledare. Tanken är vacker, men verkligheten en annan. Arsenal är en klubb med otroligt hög potential. Truppen är av klass, men skulle behöva 2-3 tillskott av hög kvalitet för att kunna konkurrera på allvar. Kapitalet är stort och med den nya arenan finns alla förutsättningar att betala det som krävs för att locka nya namn. Problemet är Wenger har kört fast och en ny tränare behövs för att ingjuta ny energi i laget. Det är dags att leta efter en tränare med en ny idé som får både gamla som potentiellt nya spelare att tro på att the Arsenal way is the winning way.

/Johan Forsberg

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln