Football taught by Matt Busby

av onsdagskrönikören - Karl Sundström

På lördag är det seriefinal i Premier League. En osannolik sådan där Leicester City möter mesta mästarna Manchester United. Detta kommer de att göra med fler United-produkter i startelvan än United själva. Det fick mig att fundera på en grej.

 

Etiketter: onsdagskrönikören

Vi kommer aldrig någonsin få se en ny Class of 92-generation i vare sig Manchester United eller England. Att bygga vad som stundtals var världens bästa fotbollslag på ett gäng grabbar från närområdet ter sig allt mer som en utopi i dagens fotbollsvärld. Men ungdomsakademierna slutar inte att försöka för det. Snarare tvärtom. Det satsas hiskeliga summor på flashiga träningsanläggningar och övriga faciliteter. Allt för att locka, inte närområdets bästa, utan världens främsta talanger.

Det kan tyckas menlöst. Att se hur ett Chelsea ångar på fantastiskt i FA Youth Cup eller hur Manchester City spelar makalös fotboll på ungdomsnivå. Men vad spelar det för roll när man inte ens ger spelarna en chans i A-laget? Vad spelar det för roll när de ändå låter spelaren tyna bort i Vitesse?

Manchester United har länge varit det engelska flaggskeppet vad gäller spelare från den egna akademin. Men på senare år har de halkat efter en aning. Efter att Class of 92-generationen, med Ryan Giggs, som dess siste spelare lagt av har laget fått se en ny verklighet. Den efterföljande generationen med Darren Fletcher, John O´Shea och Wes Brown har alla fått lämna. Så även tredje post-92-vågens finaste exemplar Tom Cleverley och Danny Welbeck. När inte ens Danny Welbeck, en etablerad engelsk landslagsman, får fortsatt förtroende är det nog fler än jag som ifrågasätter vad som egentligen är meningen.

Men jag tror att det är dags att omvärdera synen på det här med topplagens akademier. Det finns, sorgligt nog, varken tid, rum eller plats att skola in en egen ung produkt i dagens toppfotboll. Visst, det finns några lysande undantag. Men det är i mångt och mycket en raritet. Den rådande bilden har också varit att ifall en United-produkt tvingas lämna United så är det ett misslyckande. Det är den utstuderade och enda raka rätta karriärvägen. Så behöver det inte vara.

Det finns uppenbarligen ett liv även utanför Manchester United. När Leicester City stormar fram i en rasande takt gör de det med Danny Drinkwater som den drivande mittfältskraften. Nyckeln när laget manglade sig upp till Premier League. Och alltjämt tongivande i Premier League. Drinkwater föddes i Manchester, skolades i United, men fick aldrig chansen i A-laget. I dag petar han Göhkan Inler, toppar Premier League och nämns som en joker i EM-truppen. Lagets högerback, Danny Simpson, är även han från Manchester och Uniteds akademi. När han lämnade United hade han åstadkommit tre A-lagsmatcher. Nu spelar de båda i Englands bästa lag.

Det går också att blicka bortanför Leicester. På samma sätt har Ryan Shawcross vuxit ut till en av ligans allra bästa mittbackar. I synnerhet denna säsong där han i sin ledarroll både höjt Stoke och sig själv. När Irland tog sig till EM bars de fram av Robbie Brady. Även han skolad på Carringtons gräsplaner. Hans 0-1 i Bosnien satte tonen för dubbelmötet och banade för viktorian. När England åker till EM lär de göra det med Tom Heaton som tredjemålvakt. Skolad i United – och numera en blomstrande målvakt i Burnley. Gemensamt har de noll A-lagsmatcher i United.

Det går att lyckas även om du får lämna storklubbens akademi. På samma sätt som det går att lyckas även ifall du inte kommer med i vare sig det är TV-puck eller elitpojkläger. Det är en viktig lärdom i dagens idrottssamhälle. För när Danny Drinkwater och Danny Simpson på lördag löper ut för match mot Manchester United är det inte två misslyckade karriärer som vi ser. Det är två spelare som leder Premier League.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln