Kanske, men kanske inte.
Förväntningarna inför avgörandet mot Mexiko var varken bu eller bä när jag under onsdagen klev in på redaktionen för att påbörja ännu ett VM-arbetspass.
Det diskuterades, funderades och spekulerades.
Men när en kollega utbrast sitt tips, 3-0 till Sverige, så var jag snabb med att påpeka:
- Vad som helst kan hända. Men 3-0 Sverige. Det finns inte.
 

En självutnämnd profetia som slog in samma dag världsmästerskapen i öst rullade igång? Sverige förväntade sig att det sista hindret innan en åttondelsfinal skulle bli Mexiko. Väl här är det lika avgörande som förväntat.
 

Då mer än hälften av matcherna i 2018 års VM-turnering har spelats finns det självklart en hel del intressanta händelser och skeenden som är värda att minnas och ha i åtanke inför det kommande slutspelet. Saker att diskutera och prata extra om. Här är mina fyra VM-snackisar.
 

Det är dagarna efter en svensk förlust mot Tyskland och jag ville berätta om hur mycket fint som händer under ett stort mästerskap. Vi kommer till det, men måste starta i den andra änden.
 

VM:s andra gruppspelsomgång fortsätter i skrivande stund och på lördag kväll är det dags för Sveriges rysare mot Tyskland. Denna omgång är ofta min favorit. Kniven är mot strupen för en del lag om det inte ska bli respass. Men även ett läge för tungviktarna att rycka upp sig efter en del oavgjorda resultat i den första omgången.
 

Snart har en tredjedel av årets VM passerat. En tredjedel av gruppspelet har redan avklarats och vi har hamnat i stadiet där lag blir klara för att antingen få hänga kvar i Ryssland ett tag till eller redan nu lämna fotbollsfesten.
 

Nizjnij Novgorod. Det finns ingen fotbollsintresserad svensk supporter som inte sett, hört eller försökt att uttala Nizjnij Novgorod den senaste veckan. Från och med sommaren 2018 kommer den administrativa huvudorten föralltid förknippas med fotbolls-VM.
 

12 år sedan sist. 1–0. Tre poäng. Mål av ”Granen”. En väl genomförd match. Finns det något mer att önska? Kanske, men inte mycket.
 

Det är äntligen dags för den viktiga första matchen. Det supportrarna och hela svenska folket väntat på i tolv långa år. Och ett överraskande resultat i gruppens andra premiärmatch gör Sverige-Sydkorea till en nagelbitare likt dubbelmötena med Italien i november.
 

Under onsdagsförmiddagen briserade bomben att Spanien, två dagar före sin egen VM-premiär, sparkar förbundskaptenen Julen Lopeteguie. Anledningen är att han inte ska ha informerat förbundet att han förhandlat och skrivit på för Real Madrid. En situation som inom världsfotbollen lite saknar motstycke. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande exempel i alla fall. 
 

Ett dåligt (?) tajmat offentliggörande av en framtida drömtjänst blev startskottet på ett minst sagt kaotiskt dygn i spansk fotboll. Stornationen Spanien sparkar alltså sin obesegrade förbundskapten Julen Lopetegui, med två dygn kvar till den prestigefyllda VM-premiären mot Portugal. Det hade gått att skriva hur mycket som helst om just det, om maktspelet mellan fotbollsförbund och storklubb i Spanien, om problematiken att annonsera en framtida tjänst innan den nuvarande är avslutat, och om ansvar mot den nuvarande arbetsgivaren i en minst sagt annorlunda och lukrativ arbetsmarknad.
 

VM, VM, VM. Jag är övertygad om att den som står på utsidan av den fantastiska fotbollsbubblan och tittar in genuint undrar vad all uppståndelse handlar om. Man behöver inte alltid förstå – som en skillnad likt empati och sympati.
 

Nu är det mindre än en vecka kvar till Sveriges herrlandslag i fotboll för första gången på 12 år äntrar en VM-arena. De senaste veckorna har landslaget varit samlat och förberett sig för mästerskapet. Uppladdningen har innehållit allt från lättsamma tävlingar i Mästarnas Mästare-stil till Andreas Grankvist bensax på John Guidetti. Utöver träning och lek har även två träningsmatcher spelats. Träningsmatcher som det, i mitt tycke, inte borde läggas någon större vikt vid.
 

Ett mästerskap och i synnerhet ett VM är det alla spelare drömmer om. Det är den säkraste och kanske också den största klyschan som används i samband med ett mästerskap i fotboll.
 

Endast sex dagar återstår innan VM i Ryssland startar. Värdnationen ställs mot Saudiarabien under torsdagen, som enda match, innan tre nya matcher spelas under fredagen. En av matcherna är Uruguay - Egypten. En drabbning där jag kommer hålla både ett extra öga och en extra tumme för Uruguay.
 

32 länder har plitat ner 23 namn var och lämnat in dessa till Fifa. Med andra ord står det nu klart vilka spelare det är som kommer att få försvara sitt lands färger i Ryssland i sommar. Må så vara att några av namnen fortfarande kan vara tveksamma på grund av skador, och att det i sin tur då finns andra namn utanför dessa listor som står alerta i fall de kallas in i sista sekund.
 

Världsmästerskap, Europamästerskap eller för den delen kvalmatcher. Varje gång en svensk landslagstrupp ska tas ut så finns det någonting att kommentera eller grymta åt. Det får mig samtidigt att tänka på vilken typ av spelare som fanns tillgängliga senast Sverige spelade VM.
 

Nu när de europeiska ligorna är avslutade och Allsvenskan har uppehåll finns det i princip ingenting annat än VM i huvudet på mig. Jag ägnar dagarna åt att spekulera i hur slutspelsträdet kan komma att se ut och vilka som kan mötas. ”Om lag X vinner sin grupp borde de få möta lag Y i åttondelen och lag Z kvarten”. Ungefär så kan det låta. Med alla dessa VM-tankar i huvudet, vad passar då bättre än att plöja igenom SVT:s VM-krönikor från 1978 och framåt.
 

Det sägs att traditionens makt är stor. Det sägs också att resultatet i den första mästerskapsmatchen avgör fortsättningen. Det ligger nog något i det.
 

Med stormsteg närmar vi oss festligheterna i Ryssland och förväntningarna är många. Känslan säger att det är mer ovisst än någonsin. Upp mot tio lag känns som potentiella vinnare, även om flera stornationer hade tuffa kval.