Varför blir spelare aldrig nöjda?

av lördagskrönikören - Marcus Lindén

Allsvenskan - vår egen liga. Derbyn inför 40 000, ett publiksnitt som bara ökar, lag som når Champions League och den är framför allt vår. Den liga vi på ett eller annat sätt är uppväxta med. Det räcker långt för mig och uppenbarligan för många andra. Tyvärr syns den tacksamheten för sällan bland spelare i dagens fotboll.

 

Hur hög kvaliteten är i Allsvenskan och hur viktig kvaliteten är för det generella intresset för ligan kommer alltid vara omdiskuterat. Min åsikt i det hela är att individuella prestationer och toppmatcher håller bra klass med europeiska mått mätt, samtidigt som lägstanivån är riktigt låg. I den här frågan känner jag dock att det är mer eller mindre oviktigt vad folk tycker om kvaliteten. Jag söker inte åsikter om den dagens kvalitet. Jag försöker förklara vad den skulle kunna vara.

Jag vill inte trycka ner någon. Det är dessutom svårt att välja ut enstaka personer när detta sker exakt varje säsong. Samma visa år efter år. Men visst, vi kan väl ta årets exempel. Henok Goitom väljer att lämna AIK efter 3,5 år i klubben för ett framtida lag som kvalitetsmässigt kan hålla sämre klass än AIK. Han var en underskrift ifrån att bli frälst bland fansen. Ett annat äventyr och pengar lockar istället. Något att vara arg över för fansen? Nja, inte direkt med tanke på hur dagens fotboll ser ut. Backar vi bandet till tidigare i somras så var det Mattias Bjärsmyr som tydligt talade om att hans målsättning är att komma ut i Europa igen. Han som redan varit ute och vänt. Nahir Besara lämnade även Hammarby för en nykomling i den turkiska andradivisionen. Som sagt, detta är bara ett axplock av spelare denna säsong.

De tre spelarna jag nämnde tycker jag om. Det är duktiga fotbollsspelare. Poängen är ju bara att framför allt de två förstnämnda själva är medvetna om att de med all sannolikhet inte kommer att spela i någon av Europas fem toppligor under de kommande åren. Det äventyr de söker är någonting annat. Något som inte är Allsvenskan. Sedan om det i slutändan blir mer pengar eller lite bättre kvalitet får vi se. Men det är tänket jag vill lägga fokus på. De här tre spelarna spelar/spelade trots allt i några av landets tre största klubbar.

Det finns en sak som skulle göra mig glad. Det är dagen då en allsvensk stjärna säger att den är nöjd att spela där den gör om inte en världsklubb knackar på dörren. Och kalla det inte mättnad. Det är inte mättnad för mig att älska sin klubb och sina fans mer än ett bättre kontrakt eller en lite större liga. Det finns ju trots allt spelare som växt upp på betongläktare och inte bara spelar för sina klubbar, de är också fans. Jag vill bara höra någon uttrycka sig så.

Jag är kanske naiv. Väldigt naiv enligt en del. Vissa hävdar att en spelare alltid ska drivas av att ta nästa kliv och uppleva nytt. Eller att jag överskattar vår liga helt enkelt. Men statistiken och känslan som Allsvenskan utstrålar för tillfället är inte falsk. Det kan vara befriande att höra spelare som skippar allt publikfrieri och endast uppträder professionellt för det är spelarens klubbadress. Men det är inte till dessa spelare denna text riktar sig. Det är till de andra. Även om ingen går ut i Europa med en inställning att det kommer gå dåligt om att de ska, så är det en sanning att många svenskar uppnår väldigt lite i Europa. De försvinner i mängden och deras faktiska kvalitet slösas bort. De hade kunnat höja standarden på Allsvenskan och själva få stå i centrum om de spelat här.

Det föds legender i klubbar. Henrik Rydström, Daniel Tjernström och Kristian Bergström har hyllats som kungar, och det med all rätt. Men grejen med dessa spelare är att det inte hade en högre nivå än Allsvenskan. Jag önskar att detta ska komma från någon som har alternativ i en bättre liga. Men som faktiskt är nöjd där den är. Det vore en befrielse. Något Allsvenskan förtjänar.

/Marcus Lindén

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln