Den svenska spelarflykten

Av Supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Det har varit ett produktivt svenskt fotbollsår. Malmö FF påminde Europas finare societeter om att den svenska fotbollen fortfarande existerar, Hammarby slog alla möjliga, tänkbara publikrekord i Sverige såväl som i Norden samtidigt som IK Frej gav fotbollsdrömmen och lågbudgetlagen ett nytt ansikte. Det, hemmahörande på klubbfronten.
 

Sett till själva spelarna har året varit än mer fruktsamt. Under den gångna säsongen har nämligen 39 spelare lämnat Allsvenskan för det så kallade "proffslivet" utomlands (som om de inte vore fotbollsproffs redan på hemmaplan), varav 22 av dessa är svenska spelare, talanger och framtidslöften. När dessutom flera av klubbarna heter Palermo (Robin Quaison), Torino (Pontus Jansson) och Nice (Niklas Hult) är det inte utan att man drar på smilbanden och faktiskt, sådär lite i smyg, börjar tro på den svenska fotbollens framtid. Visst är det så att de riktigt stora flyttarna inte längre sker. Vi lär få vänta länge igen innan en spelare går rakt in i Arsenal från ett sympatiskt västkustslag likt det Fredrik Ljungberg gjorde för 16 år sedan. Men i ärlighetens namn var den typen av övergångar ovanlig redan då. Att vi får ut våra framtidshopp och potentiella storspelare på den europeiska marknaden är i många fall bra. Dels för den svenska utvecklingen och dels för spelaren själv (förutsatt att utlovad speltid infrias). Om det dessutom kan ge den allsvenska klubben klirr i kassan är det förstås en välkommen bonus. Att då se spelare som Sam Larsson (Heerenveen), Simon Tibbling (FC Groningen) och Ludwig Augustinsson (FC Köpenhamn) flytta på sig för ett framtida ”proffsliv” är inte bara glädjande utan också en del i den naturliga processen. En självklarhet i den näringskedja Allsvenskan faktiskt deltar i. Vi är varken störst, bäst eller vackrast men vi kan ändå producera. Något vi borde vara stolta över.

Dock så finns det en gräns för vart någonstans spelarna flyttar. Missförstå mig rätt men är det inte en slags fotbollssorglighet över att en spelare i Tom Söderbergs kaliber spelar i Sogndal istället för en allsvensk toppklubb? Eller att den forna framtidsmannen Robin Söder numera tjänar sitt levebröd i det blåvita Esbjerg istället för det blåvita Göteborg? Två övergångar, och svenska fotbollsöden, som har sina enkla förklaringar. De tjänar mer pengar där de är nu. De tjänar mer pengar i Norge respektive Danmark (även bakom klassikerna FC Köpenhamn, Bröndby och Rosenborg). En fotbollshierarki som vi vant oss vid sedan länge. En fotbollsverklighet som innebär att de spelare som anser sig vara för bra för Allsvenskan, men som inte är tillräckligt vassa för Mellan- och Sydeuropa, hamnar i SK Brann Bergen istället för AIK, Elfsborg eller Helsingborgs IF. En dyster ekonomisk sanning.

Denna, inte särskilt upplyftande, ekonomiska verklighet ska vi dessutom numera kombinera med den alltmer omritade fotbollskartan. Pengarna har väl egentligen aldrig funnits i Sverige men nu är de på väg att lämna självaste Europa. Pengastinna bjässar bygger imperium världen över och Kina, USA och väl valda delar av Mellanöstern är på frammarsch. Något som har påverkat Allvenskan betänkligt de senaste säsongerna. Tidigare i år lämnade Erton Fejzullahu Djurgården för spel i Beijing Guoan. Samma år som den notoriska målskytten Moestafa El Kabir lämnade Häcken för saudiarabiska Al-Ahli. I takt med att fotbollens geografi ritas om flyttar också spelarna därefter. I skrivande stund ryktas det nämligen om David Accam till USA, Major League Soccer och Chicago Fire. Min korta fråga blir då om han inte är för bra för den ligan? I samma veva har blott 24-årige Magnus Eriksson skrivit på för kinesiska Guizhou Renhe. Ett kontrakt som förstås enbart handlar om pengar.

Nej, den sportsliga utmaningen ligger inte där. Inte i en kinesisk tabellsexa som febrilt ska satsa för att komma ikapp regerande mästaren Guangzhou Evergrande. Inom en överskådlig framtid, med pengarnas hjälp, kan den sportsliga utmaningen finnas i Kina, Saudiarabien och USA. Men inte nu. Att en av allsvenskans starkaste poängspelare väljer ekonomin framför den sportsliga karriären är tråkigt. Att tappa en ung, landslagsmogen och allroundskicklig spelare i Erikssons klass är dessutom devalverande för den svenska fotbollen. Jag klandrar inte Magnus Eriksson och ingen annan kan göra det heller. Han gör sig ekonomiskt oberoende i och med detta och egentligen är det bara att önska honom all lycka i framtiden. Men visst hade man som utomstående och framtidstroende hellre sett att Eriksson gjort som lagkamraten Simon Thern och dragit flyttlasset söderut till Holland och en fotbollsmässig framtid. Men det är ju så att pengarna faktiskt bestämmer.

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln