Svensk fotboll svingar pendeln för långt

av tränaren - Nils Montan-Lund

En sak som verkligen fascinerar mig i debatterna kring utvecklingsarbetet i svensk fotboll är hur snabbt och långt pendeln svänger. Å ena sidan presenteras forskning, undersökningar och allehanda statistik, som i mångt och mycket lämnar öppet för tolkning. Å andra sidan diskuteras det i termer som om det finns ett facit. Det ska vara antingen eller.


 

Etiketter: tränaren

Det är egentligen väldigt speciellt hur vissa har gett sig själva ett tolkningsföreträde och försöker driva en opinion därefter. De berättar för dig hur du borde bedriva din verksamhet, men talar samtidigt om att allt är beroende av miljö och sammanhang. Att det är mer komplext än rätt och fel.
Och det i sak är ju rätt – vi har inget absolut facit.

Det hela paketeras med klatschiga ”catch phrases”, upp- och nedvända pyramider, staplar och länkar till olika forskningsrapporter. Skulle det dyka upp forskning som tyder på något annat är den inte relevant, klyschig och för enkelspårig - inte värt ett ruttet lingon rent ut sagt. Det hela blir en jakt på att uppfylla sig själv och behovet att sätta sig över andra blir många gånger komiskt stort. Behovet av att vara den som förstår det som ingen annan förstår. Att vara den som vet lite mer hela tiden. Att vara den som förknippas med en metod, eller fräck formulering som man egentligen inte ens själv skapat från början.

Det underliga är hur många som köper det rakt av, som inte tar på sig de kritiska glasögonen och i stället bara ser ljuset, frälsningen. Eller kanske är det inte så konstigt? De argumenterar för saker som gemene man redan vet (och det är ju tryggt), bara att man gör det med ett nytt, lite finare omslag. Men det är förvånansvärt få som öppnar och tittar djupare på vad det faktiskt innehåller, egentligen.

Faktum är att det är ganska ihåligt. Det är väldigt många pusselbitar som saknas.

Många gånger målas storklubbarna i Stockholm (Hammarby, AIK, Djurgården och BP) ut som de stora bovarna. Som de som hetsar och jagar medaljer, segrar, ära och berömmelse. Alltså samma klubbar som dels låg bakom att slutspelet i Sanktan togs bort - för att det bara var de själva som tog sig långt säsong efter säsong – samt upp- och nedflyttning i seriespelet för att motverka till exempel toppning. De ville i stället ha längre säsonger med fler jämna matcher för alla. Hua, vilka monster!

Man är väldigt snabba på att hylla bredd (den hyllas bör) och i samma andetag såga allt som har med det som uppmuntrar de med lite mer ambition att göra. Det är svaga argument som att förstalagsgrupper är för lite blandade (finns över huvud taget inga belägg för det – det går inte ens att mäta), att tidig specialisering är uteslutande dåligt och att tävling är farligt för den psykosociala utvecklingen.

Men vad har vi lärt oss? Det finns inget facit och allt är helt beroende på omgivning, miljö och sammanhang. Det finns de som mår jättebra av tidig specialisering (även om de verkar vara i numerärt underläge) och de som inte gör det. Att lära sig av att tävla är dessutom en helt naturlig del av människors utveckling, så länge sammanhanget, miljön och villkoren är rätt.

De skapar motsatsförhållanden av sådant, som snarare gynnas av att samexistera eftersom vi behöver olika miljöer. Det ena utesluter inte det andra. Något all forskning lär oss egentligen.

Förhoppningsvis börjar bubblan att spricka lite grann, konsensus råder inte längre på samma sätt och fler och fler börjar så smått att se igenom och ifrågasätta. Det behövs. Annars kommer fler tokiga beslut att tas på helt fel grunder och vår fotbollsutveckling blir lidande.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln