Union Berlin och fotbollens gentrifiering


Av - Viking Peterson -
Jag är lite av en självutnämnd Tysklandskännare. Jobbar som översättare från tyska, följer tysk fotboll i allmänhet och favoritlaget 1. FC Kölns strapatser i 2. Bundesliga i synnerhet. Utöver det spelar jag med Täbylaget Viggbyholm i division 4 och ser fram emot en lång och mörk försäsong.



I måndags kväll såg jag från soffan hemma i Stockholm hur det klassiska östlaget Union Berlin kämpade till sig en plats i den tyska fotbollens finrum. Jag såg hur ett uddlöst och oinspirerat VfB Stuttgart efter matchen smög ut från stadion med böjda huvuden för att ducka Unionfansens segeryra. Sekunder efter att domaren hade blåst av 0–0-matchen var planen fylld av rödvita Unionare som firade klubbens största framgång någonsin.
 

För den neutrale åskådaren smittar denna genuina glädje och stolthet av sig. Man gläds åt de mindre föreningarnas framgång. Man gläds även åt att få uppleva ett Berlin-derby i nästa säsongs Bundesliga.   

Mitt i denna känsla av att uppleva en historisk stund kan jag dock inte låta bli att tänka på Erik Jullanders läsvärda artikel om klubben Union Berlin i det senaste numret av Offside.

Artikeln behandlar den ambivalens som finns hos många inom klubben kring att gå upp i Bundesliga. Å ena sidan glädjen att äntligen uppnå det som alla inom klubben innerligt hoppas på, nämligen att nå framgång med laget. Å andra sidan rädslan inför att Union i och med framgången på sikt kan komma att förlora sin familjära stämning som man under decennier har byggt upp kring Stadion an der alten Försterei. Den sportsliga framgångens baksida.

”Union, dit is Familie”, Union är en enda familj, sägs det om klubben som har sin hemvist i Berlin-Köpenick, djupaste Östberlin. Det är klubben som har billiga ståplatsplåtar på tre av fyra läktare, det är klubben där flera tusen supportrarna hjälpte till att bygga upp sin egen stadion, som donerade blod för att hjälpa klubben ur en ekonomisk kris och det är klubben som ”inte låter sig köpas av Väst(-tyskland)”, i varje fall enligt klubbens inmarschlåt. Allt detta har skapat ryktet av att Union är en sällsynt fågel inom proffsfotbollen. Det är ”kultlaget” som står emot påtryckningar från kommersiella krafter som vill kapitalisera deras speciella atmosfär. Ett nytt St. Pauli.

Stadsdelen Köpenick, där Union hör hemma, är ett av få områden i Berlin som ännu inte drabbats av det som kallas gentrifiering, d.v.s. fenomenet att klassiska arbetarkvarter förvandlas till förfinade och eftertraktade områden med hög social status, vilket i sin tur leder till att många av stadsdelens ursprungliga invånare inte har råd att bo kvar. Kanske hinner nu klubben Union genomgå en fotbollens gentrifiering innan stadsdelen Köpenick gör det.

Fotbollens motsvarighet till gentrifiering är den utveckling som engelsk fotboll står som tydligast exempel för. Skyhöga biljettpriser, företagslounger, sittplatsreformer m. m. har bidragit till att den traditionella, lokala basen av anhängare från arbetarklassen trängts undan från arenorna. Kvar blev turister och de supportrar som har råd att betala för en biljett. Borta var stämningen kring matcherna som en gång i tiden var den engelska fotbollens fascination.

Det är många som beklagar denna utveckling, denna gentrifiering, som är en uppenbar konsekvens av att en liga eller en klubb plötsligt får ett väldigt mycket större ekonomiskt värde. Därför söker sig supportrar och fotbollsälskare som har fått nog av denna utveckling bort till lag i lägre divisioner eller till andra länder, där gentrifieringen inte hunnit lika långt.   

Man söker en autenticitet likt den som finns hos Union Berlin. Man älskar att det fortfarande grillas bratwurst bakom läktarna, att man kan köpa öl och glühwein att ta med sig in på läktaren, att resultattavlan är analog och att de flesta som går på matcherna verkar vara äkta Östberlinare från Köpenick, Schöneweide, Mahlsdorf eller Karlshorst.

Men vad som egentligen menas med autenticitet kring en fotbollsmatch? Ett kultlag har inte alltid varit ett kultlag utan blir det någonstans på vägen mellan framgång och uppmärksamhet. St. Pauli var fram till 80-talet en relativt okänd klubb utan kultstatus innan husockupanterna kring Hafenstraße i Hamburg hittade en hemvist vid Millerntor och gjorde det till sin klubb.

Jullanders artikel lyfter fram den problematiken kring Union på ett fint och självkritiskt sätt. När Jullander började följa Union för 10–15 år sedan var det ett lag som harvade nere i Regionalliga och 3. Liga. Stadion an der alten Försterei var en bedagad betongklump utan läktartak och inga 22 000 åskådare i samklang. Det var mer Hans-Zoschke-Stadion (googla!) än Millerntor-Stadion.

Idag är det annorlunda. Jullander beskriver hur allt fler, likt han själv, reser till Alte Försterei för att få uppleva den autentiska stämningen kring Union. Dilemmat som uppstår är att man ofrivilligt bidrar till ett oåterkalleligt förstadium av fotbollens gentrifiering, det som man hela tiden har försökt att fly undan. Snart ska stadion byggas ut för att få plats med fler åskådare.

Fotbollens autenticitet är den perfekta gränsen mellan nostalgi och klok marknadsföring. Frågan är nu hur länge Union Berlin lyckas hålla sig kvar i detta gränsland. Att man inom några år kommer hamna på gentrifieringens ändstation (d.v.s. Premier League) är knappast troligt men faran finns ändå att en viss gentrifiering kan komma att ske relativt fort. Precis som alla stadsdelar inte kommer att bli Södermalm eller Prenzlauer Berg så kommer inte alla fotbollsklubbar att bli Arsenal eller Manchester United. Men grogrunden för detta finns i Berlin, en stad där gentrifieringen ständigt gör sig påmind i allt fler stadsdelar.     

I en stad med 4 miljoner invånare och ett attraktivt turistmål kommer ett kultlag som är känd för sin fina stämning självklart att locka till sig ännu fler människor som vill beskåda laget, som vill uppleva Bayern München, Dortmund m.fl. på plats. Kraven från förbundet på fler sittplatser och lounger, lockelser från investerare och den höga efterfrågan på biljetter kommer ställa klubben inför en svår balansgång mellan ambitionen att fortsätta att spela i Bundesliga och strävan efter att bevara familjära Unionen så som den är.

/Viking Peterson 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln