Saknar de svenska supportrarna humor?

av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Jag älskar att Allsvenskan, Superettan och divisionerna längre ner är igång igen. Det gör jag verkligen. Men det som jag tjatat mig mossig, grå och hes om de senaste veckorna kvarstår. Hatet finns alltjämt på den svenska fotbollsfesten och även om majoriteten inte menar vad de sjunger återstår det faktum att läktarnas ramsor innehåller ord som "Djurgårdsjävel", "Gnagarsvin", "bondjävel" och flertalet grova skällsord.

Etiketter: supportern

Sånger som glorifierar våldet är ingen ovanlighet. Exempelvis den välkända Djurgårdsramsan som går ut på att de ska "hugga" AIK:are. Och det utan den minsta tillstymmelse till sarkasm eller humor. Därför var det ett skönt avbrott med helgens resa till den engelska huvudstaden och tre av dess fotbollsläktare.

På tre dagar upplevde jag arenor i form av Craven Cottage (Fulham), Boleyn Ground (West Ham) och Loftus Road (Queens Park Rangers). Tre arenor som, liksom flertalet av de brittiska fansens hemvister, har humorn i behåll. Innan jag fortsätter vill jag dock poängtera att den engelska fotbollen är långt ifrån ett föredöme när det kommer till läktarkultur och stämning (där är vi svenskar överlägsna Premier League) men britternas torra humor är något som vi i Fotbollssverige saknar. När vi hatar varandra driver engelsmännen med sitt motstånd istället. När vi sjunger om "att spräcka skallar" svarar den brittiska, och klart överförfriskade publiken, med den klassiska glimten i ögat. För att exemplifiera detta syftade QPR-fansen på ett kritiskt uttalande gällande stämningen på Stamford Bridge från José Mourinho tidigare under säsongen när de sjöng:

"Mourinho's right
Your fans are shite
Mourinho's right
Your fans are shite"

Något som dels ironiserar kring motståndet men som också gör det med humor. Inte med våld. Och Chelseas tillresta supporterskara var förstås inte sen med att svara:

"Champions of Europe
You'll never sing that
Champions of Europe
You'll never sing that"

En ramsa riktad mot de av framgång svältfödda fansen på Loftus Road som istället för att spela i Europa kommande säsong är betydligt mer troliga att få uppleva the Championship på nära håll. Återigen fansen med humorn i behåll. På detta vis rasade ramsorna fram och tillbaka under söndagens derby på den solslitna plåtlådan kallad Loftus Road. Och på de två andra arenorna höll supportrarna samma humoristiska nivå. En jargong som har visat sig gång efter annan under historien. Bland annat i Edinburghderbyt mellan Hearts och Hibernian 2012 där Hibsanfallaren Leigh Grittiths fick en ramsa tilldelad sig från hemmafansen:

"He looks like a thumb
He looks like a thumb
Leigh Griffiths
He looks like a thumb"

Något som både bortasupportrarna och anfallaren själv kunde skratta åt. Ett av de mest minnesvärda exemplena på de brittiska öarna tas upp av författaren och journalisten Andrew Lawn i årets första upplaga av fotbollsmagasinet The Blizzard. Lawn nämner då när Norwich ramlade ur Premier League förra våren. Det var i seriens sista omgång som klubben behövde en vinst för att eventuellt kunna hålla sig kvar. Det blev istället en förlust med 2-0 och en degradering till the Championship. Något som Norwichsupportrarna sammanfattade på bästa sätt i följande ramsa:

"We lose every week
We lose every week
You're nothing special
We lose every week"

En supporterballad i humoristisk anda som lyckas med bedriften att håna både hemma- och bortalag på ett underfundigt sätt. Minst sagt eftersträvansvärt. I England saknas dessvärre den minnesvärda stämningen mer ofta än sällan men tidigare, när det var tillåtet med ett ordentligt supporterskap, rasade både våldet och rasismen även inom de brittiska ramsorna. Något som idag lyckligtvis har begränsats även om det ibland gör sig påmint av inkastade föremål i form av mynt och tändare. I Sverige däremot, lyser humorn alltjämt med sin frånvaro när föremålen kastas in.

/Supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln