Unga spelare som inte får plats

Av torsdagskrönikör - Nils Montan-Lund

Jag har den senaste tiden mottagit mail och samtal från föräldrar, vars barn provtränat men inte erbjudits plats i olika fotbollslag, för att de helt enkelt inte platsar. Vid blotta åsynen kanske inte särskilt upprörande. Det är kanske inte optimalt för någon som nyss börjat spela fotboll att kasta sig in i en miljö där de flesta redan spelat i sex-sju år.
 

Men nu kommer det som fått mig att haja till: Det är spelare som nekats plats i lag som söker spelare och spelarna som nekas har spelat fotboll i flera år och får ändå dörren i ansiktet. Varför? Motiveringen är ofta att man söker spelare av högre klass, alltså: spelare som kan vinna matcher i dag. Nej, vi pratar inte om elitfotboll. Vi pratar om 12-14-åringar.
 
Som ett brev på posten (ja, förutsatt att det inte är PostNord som ”levererar”) så dök det i mitt Twitter-flöde upp en kort, men i sammanhanget fantastisk historia. Den handlar om Manchester United-legendaren, Paul Scholes och lyder så här.

”Vid 16 års ålder kunde vi bara spela Scholesy i 20 minuter per match. Han kunde inte springa. Han var en liten en. Han hade astma. Ingen styrka. Ingen kraft. Var ingen atlet och hade ingen uthållighet”.
 
Han blev sågad vid fotknölarna på ett ytterst brittiskt vis: ”You’ve got a bleeding dwarf”, sade någon till ungdomstränaren Brian Kidd, som svarade: ”Du kommer att få äta upp dina ord”. Resten är historia.
 
Det är värt att komma ihåg. Killen var 16 år. Han var kass, rent ut sagt. Ingen trodde på honom, utom egna tränaren. Han slutade som en av Englands största stjärnor.
 
Så på frågan ”varför?” de nekades är svaret: För att ledarna är inkompetenta och ovilliga att utveckla spelare (göra sitt jobb). De vill vinna matcher här och nu. De bryr sig mer om sin status, som de räknar i antalet segrar, och inte om sitt faktiska jobb: Att utveckla morgondagens stjärnor. I det jobbet ingår det också, tyvärr, att stå emot pressen från resultathetsande föräldrar och spelare.
 
Jag ser också de som skriver om hur bra deras barn- och ungdomsverksamhet är genom att referera till andelen finalplatser man har i olika turneringar. Först och främst: coolt. Sen känner man sig lite som de amerikanska journalisterna efter Donald Trumps framträdanden. Allt man får fram är: "Wow…”.
 
Hade man i stället kunna visa att man är överlägsna när det gäller flest spelare som spelar längst och kanske dessutom som tar steget till högsta serien. Då hade man haft min uppmärksamhet och stora respekt.
 
Då har man verkligen lyckas med sin barn- och ungdomsverksamhet. Då är sannolikheten stor att man även lyckas få fram ”sin” Paul Scholes-historia. Den där spelaren som ingen trodde på, som motståndarna hånade och som senare gav varenda kritiker fel.

/Nils Montan-Lund

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln