Frank Lampard till Manchester City
Efter 14 år av framgångar i södra London är det dags att lämna Blues. Förr eller senare ska ju alla klubbprofiler göra det, för att lägga skorna på hyllan eller för att avsluta karriären någon annanstans, på en lägre nivå.
För Lampards del blir det en fortsatt resa, efter 429 Chelsea-matcher skrev han på för nyuppstartade MLS-klubben New York City, en klubb som går in i den amerikanska ligan först i mars 2015, då den nya säsongen drar igång. Fram tills dess är de amerikanska klubbarna öppna till att låna ut spelare till klubbar i de pågående ligorna. Så Lampards New York-visit blev kortvarig.
Det bar av till Europa igen där han med sitt Chelsea vunnit mängder med medaljer, bucklor och fat. Den 7,5 timmars långa flygresan österut avslutades också i England, men i fel stad.
Den respekt och värdighet Lampard har byggt upp på Stamford Bridge är väldigt svår att uppnå, men ganska lätt att få ur balans.
Som fotbollssupporter gillar man ikoniska one-club-players och ogillar “svikare” - inte minst klubbens egna fans. Så att 36-åringen tar på sig en annan PL-tröja, fjolårsmästarnas tröja, var ett oväntat kort. Och dessutom ett väldigt dåligt kort. Att engelsmannen bara är där under ett halvår för att hålla igång fötterna under uppehållet känns som en ganska klen ursäkt. Inte minst för att han har kommit till en klubb med ett av världens mest kompetenta mittfält, med den konkurrensen i laget skulle han gjort både sig själv och sina fans en tjänst i att gå till en mindre klubb.
Som David Villa till exempel, han spelar under uppehållet i Australienska Melbourne, även det en City-ägd klubb. Där har vi ju även motorn i det hela, anledningen till att det blev just Manchester. Förmodligen var New York överens med sin ägare Manchester City redan innan Lampard överhuvudtaget landat i USA. Hur detta går ihop med FIFA's olika typer av Fair-regler är ju en diskussion i sig.
“Figo es un traidor” Figo är en förrädare. Barcelona-tidningarna såväl som fansen var knappast förlåtande den 24 juli, 2000.
Men till skillnad från Frank Lampard hade Luis Figo en halv karriär framför sig, så i och med denna ultra-kontroversiella övergång och allt hat den medförde blev han en Real-ikon tillslut, ändå.
Onödigt att nämna är att Lampard inte kommer bli någon City-ikon. Nej, men i och med att tankarna “fokus på karriären”, “agera proffsigt i nya klubben” och “tacka inte nej till några möjligheter” kommer före “once a blue, always a blue” - riskerar han även kärleken från Chelsea-fansen.
Att agera som en klubbman även efter att man lämnat klubben är ju vad som symboliserar just en klubbman. Varken Sol Campbell, Luis Figo eller Ashley Cole var ju klubbmän utan lämnade “bara” för antagonisten. Så när man tänker efter, om det är någon som ska ha ett grishuvud på sig, är det nog Lampard.
/Nörden
Senaste inläggen
arkiv
- ► 2020 (130)
- ► 2019 (213)
- ► 2018 (196)
- ► 2017 (239)
- ► 2016 (261)
- ► 2015 (260)
- ► 2014 (101)
Krönika av
sladjan osmanagic curt einarsson bosse petersson rasmus boman thorbjörn friberg nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören robin gustavsson johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman helgkrönikör makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson daniel souza poddrepris rune larsson ingela armbro björn bettner