Så himla helvetiskt vinklat

Av tränaren - nils Montan lund

Den här krönikan inleds med ett antagande: Jag tror att merparten som läser den åtminstone någon gång har sett ett avsnitt ur UR-serien, Idrottens Himmel och Helvete.
En på många håll väldigt hyllad serie, där man blickar ut över hur det ser ut i idrotts-Sverige i dag.
Sen är det dags att svära i kyrkan: Programidén är mycket bra och den är intressant, men utförandet är många gånger inte speciellt bra alls.

 

Tyvärr har man väldigt svårt med objektiviteten långa stunder.
I ett avsnitt under säsong två, som handlar om idrottsakademier, så blir det extra tydligt. Man åker till en vad man kallar en ”breddklubb” i Göteborg, allt framställs som vackert i solskenet. Inte en kritisk fråga så långt ögat når.
Sen åker man till det man kallar för en ”elitklubb” i Stockholm och frågar kritiskt om inte de borde bli en föregångare och helt skrota alla former av nivåindelning?
Man följer en 10-årig svensk fotbollskille, som lever och utövar sin idrott i Barcelona efter att ha blivit antagen till akademiverksamheten där.
Återigen dyker skeptiska och lite för enkla kritiska frågor upp i stil med: ”men leker du inte med dina kompisar?”. För honom kanske fotbollen är hans lek med kompisarna?
Alla leker inte lika. Hur ska han kunna formulera det svaret?

I mina ögon är frågorna både till den så kallade ”elitklubben” och den 10-åriga fotbollskillen absolut helt rätt att ställa. Men på samma sätt borde de som aldrig nivåindelar granskas med lika kritiska frågor och få bemöta problematik som uppstår även med deras typ av verksamhet.
När man inte gör det faller hela programmet för mig, det blir bara oseriöst. Det blir ingen rejäl nyansering, man får inte se den större bilden från något håll riktigt.
Man hade gärna fått vara tuffare i sina frågeställningar hos alla parter.

Några få exempel jag gärna hade fått svar på:
Till Stockholmsklubben: ”Vilket stöd har ni för att bedriva akademiverksamhet?”. ”Hur tar ni hand om spelare som kan må dåligt i det här och vem vänder de sig till?”.
Till Göteborgsklubben: ”Är er verksamhet verkligen till för alla, vad gör ni med de som vill mer med sin fotboll?”. ”Ska inte de som vill satsa hårdare på sporten få göra det om det får dem att må bra?”. ”Vill alla barn och mår alla barn bra av exakt samma saker?”.
Till 10-åringens pappa: ”Mår han verkligen bättre av att flytta utomlands?”. ”Varför skickade du in videoklipp till Barcelona där han spelar, är det din eller hans dröm?”.

Sen ska de absolut ha beröm för att de tar upp den hetsen som uppstår på sina håll (och andra viktiga ämnen). Ledare för yngre lag som toppar ett förstalag för att krossa ett betydligt sämre, exempelvis. Hur föräldrar kan hetsa lusten att idrotta ur sina barn, eller att allt färre har råd att hålla på med idrott - att den riskerar att bli en klassfråga.

Men så finns det ju exempel som där en reporter försöker få ett av världens mest talangfulla barn i taekwondo att springa på lekland i stället för att träna.
För så ”borde” det ju vara, eller? Men återigen: Det barnet brinner för sin idrott och tycker att träningen är oerhört rolig. Det går inte att dra kategorin ”barn” över samma kam. Varför man envisas med det gång på gång är en gåta för mig. Det är så okunnigt att det rent ut sagt blir provocerande.

Vill det ena barnet leka helt fritt ska det vara en självklarhet att få göra det, på samma sätt som om det andra ska få träna mer organiserat om det finner sin glädje i det.

Som exempel ska jag ta ett citat från en 12-årig fotbollsspelare och som är återberättat av en förälder till vederbörande:
”Jag vill inte gå i skolan, det känns som om jag har för lite fritid. Den enda gången jag känner mig riktigt fri, är när jag spelar fotboll och tränar".

Ni som inte har sett programserien borde givetvis göra det och som diskussionsunderlag är det väldigt nyttigt att plöja igenom. Men då ska man göra det med ett lite kritiskt öga. Risken blir nämligen att de som tittar sväljer allt med hull och hår och att diskussionerna blir väldigt enkelspåriga, snudd på imbecilla rentav.
Flera av avsnitten är, kanske oavsiktligt, vinklat på ett sätt som levererar åsikterna åt dig om man inte är helt medveten.

Så titta, men ifrågasätt och var kritisk mot det du ser.
Är det verkligen så enkelt?

Etiketter: tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln