Imorgon är det äntligen dags att sparka igång Allsvenskan 2017. Fans fulla av förväntningar, nykomlingar med viljan att skrälla, nya Stockholmsderbyn och 16 lag där alla står på noll poäng. Allt är precis som det ska vara och det är hög tid att dra igång en fest som pågår i sju månader. Detta blir fantastiskt.
 

Jag minns dagen som igår när jag en vintrig decemberdag skulle möta klubbens fotbollsstyrelse för första gången. Jag kände av historiens vingar när jag gjorde entré i det stora pampiga styrelserummet på Stockholms Stadion.  Enorma prisskåp klädde väggarna i rummet och påminde tydligt om klubbens drygt hundraåriga historia. Jag var tillbaka i det rum där jag som spelare på sextiotalet suttit många gånger och lyssnat på kloka ord från klubbens legendariska guldmakare, Sigge Bergh och Gunnar Lundqvist.
 

William Shakespeare var det som uttalade de magiska orden i sin ”Hamlet” och idag är det jag som uttalar dem i min ”Sillyseason Grande Finale”-krönika.
 

 

Jag har inte försvunnit, tog bara lite längre jullov än resterande gäng här på vilirare.
2017 är här, 2016 har varit och farit som vi ålänningar säger.
 

Det är full rulle och alla skall handla julklappar, fixa julpyntet, hugga granen och så vidare. Mitt i denna stress skall många även träna, sporta eller ha sin hobby. Men vad är en sport och vad är en hobby?
 

När jag skriver denna krönika sitter jag på tåget mellan Örebro och Stockholm. Som alltid läser jag Sportbladet för att se vad som hänt i sportvärlden. Jag läser att Arsenal kan släppa Özil i sommar, för att denne inte vill gå med på lönevillkoren klubben har. Då kommer tanken, är Arsene Wenger egentligen ”the special one”?



 

Fredag och ny krönika. Idag fokuserar jag på tränarkarusellen i Allsvenskan, Roman Eremenko och så kommer också en helt ny lista presenteras för er läsare i dagens krönika.



 

Eftersom detta är min första krönika och jag kommer från Åland, så känns det helt rätt att börja detta äventyr med att berätta för er om IFK Mariehamn.
 

Ikväll går Sverige in i inte bara VM-kvalets svåraste match. Det går att argumentera för att det är Europas svåraste match. EM-tvåan Frankrike står för motståndet och jag hoppas Janne Andersson ser möjligheter istället för rädsla.
 

På söndag går den sista omgången av stapeln och det är dags att summera årets allsvenska säsong. Ett år som blivit en missräkning för väldigt många lag.
 

Det finns två sidor av en motgång. I detta fall den ena betydligt mer komplext än den andra. Det betyder dock inte att det går att gömma sig bakom den ena. Helsingborgs misslyckande saknar på sitt vis motstycke i modern tid.
 

Säsongen börjar lida mot sitt slut och de allsvenska klubbarna kan börja summera och reflektera över årets prestationer. För IFK Göteborg återstår visserligen en rivalmatch mot AIK på måndag, men bortsett det väntar ett par händelselösa veckor. Någonting som riskerar att bli vardag för klubben även i framtiden.
 

Igår var det dags igen. Ett nytt förslag om en europeiska superliga dök upp. Denna gång med Malmö och andra nord- och centraleuropeiska lag inkluderade. Något sådant har aldrig tidigare blivit verklighet. Med all sannolikhet inte denna gång heller. Men detta tänk måste få ett slut.
 

Under fredagskvällen står Janne Andersson redo för sin andra match som svensk förbundskapten. Kraven från min sida är inte superhöga. Men det är Luxemburg som står för motståndet vilket genererar i ett gyllene läge för Anderssons landslag att visa upp på vilket sätt det nya landslaget ska föra fotbollsmatcher på. För visst är det ett nytt landslag?

 

Borussia Dortmund är tillbaka på Europas största scen och i tisdags välkomnade den gula väggen Real Madrid. Där blev ingen överraskad att Borussia Dortmund var just Borussia Dortmund.
 

I veckan inleddes årets upplaga av Champions League. Det betydde också att Europa League drog igang igår. I vanlig ordning ska 12 grupper spelas och utöver det tillkommer grupptreor från Champions League lagom till slutspelet. Med andra ord: många matcher, många lag och lång väg till final.
 

Efter drygt två månader av rykten, förhandlingar och övergångar stängdes övergångsfönstret natten till torsdag. Nya transferrekord har slagits på många håll och nu ska trupperna vara så gott som redo för en säsong. Den som lyckats bäst är Antonio Conte.
 

I veckan tog Janne Andersson ut sin första trupp som förbundskapten för Sverige. I truppen fanns en del förväntade namn, ett par bekantingar från IFK Norrköping och några debutanter. Låt oss hoppas att detta inte bara är starten för enstaka spelares landslagskarriärer – utan starten på kontinuitet och filosofi.
 

Elfsborg har varit relativt unika i svensk fotboll. Topplag år efter år – med landets bästa ungdomsverksamhet och en tydlig identitet. Egna produkter tillsammans med spelare som hämtats in i tonåren har blommat och klivit ut i Europa. Endast ett år under de senaste tio åren har klubben blivit sämre än fyra. En stor framgång. Nu är dock klubben i ett annat läge.
 

Snacket de senaste månaderna kring Zlatan har handlat om var han ska hamna. USA, England, Italien, Spanien, Tyskland, Kina, Qatar – ärligt talat har det varit enklare att sålla ut platserna han inte kan hamna på, än de han faktiskt kan komma att hamna på. Det är visserligen inte konstigt. Zlatan har fortfarande kvalitet nog för att spela på absolut högsta nivå, det har han bevisat under säsongen. Och hans varumärke är så pass starkt att han skulle fungera överallt. Få andra spelare har en sådan stjärnstatus som Zlatan och det är klart att alla ser sina chanser att få en spelare som har nästan hela paketet – båda det fotbollsmässiga och det extravaganta.
 

Det var den hetaste Europa League-finalen på flera år och för Jürgen Klopp kunde det ha blivit ett perfekt avslut på sin första säsong i Liverpool. Vägen till finalen som gått igenom den före detta klubben Borussia Dortmund efter en osannolik vändning på Anfield. Ett dubbelmöte mot ärkerivalen Manchester United som man slog ut och sedan en fin avslutning mot Villarreal för att ta sig hela vägen till finalen. En stark vårsäsong i Europa League som bara skulle bärgas med titeln. Men på andra sidan stod Sevilla som vunnit de senaste två Europa League-finalerna och suktade efter en tredje titel i följd.
 

Om man får tro det drivna, energiska mediauppbådet så var det många spelare som Erik Hamrén valde mellan inför sommarens EM. Till mångas stora förtret valde dock förbundskaptenen ytterst få ”spännande”, färska och fräscha namn utan istället blev det den gamla vanliga trojkan med Andreas Isaksson, Kim Källström och Martin Olsson. Många var kritiska. Menade på att Hamrén inte tog chansen med några riktigt formstarka spelare. Jag känner precis tvärtom. Jag är bara glad över att vi mer eller mindre får se precis de spelare som tog Sverige från första början. För i mästerskap handlar det mer om kontinuitet än något annat.
 

Strålande väder och ett kokande Swedbank Stadion gav finalen av Svenska Cupen ett värdigt avslut. Matchen mellan Malmö FF och BK Häcken saknade fotbollsmässigt en del i övrigt att önska, men en final som går till övertid och till slut straffläggning är alltid något extra – speciellt för den neutrale supportern. Att Häcken slutligen stod som segrare, efter en gastkramande straffläggning där känslan inför var att Malmö hade det mentala övertaget, var överraskande. Stort grattis till Häcken som med segern vann sin första stora titel, men vad som kommer att vara kvar i mitt minne är inte resultatet, utan sättet som det kommenteras på inom dagens fotboll.
 

77 minuter spelade i en match mellan två av Sveriges mest klassiska klubbar. Mer blev det inte innan match mellan IFK Göteborg och Malmö FF avbröts. Ett inkastat knallskott mot Tobias Sana som brände av vid hans fötter tog död på all form av fotboll. Sana, idag en Malmöspelare men tidigare i IFK Göteborg, kastade i affekt – lika mycket av uppskakad rädsla som av ilska – upp en hörnflagga mot sin gamla hemmapublik. Det var inte intelligent, det eldade bara på ytterligare, men det var ett agerande som var fullt förståeligt och något som flera av oss hade gjort i samma situation.
 

Årets Premier League har varit en av de mest överraskande, för att inte säga den mest överraskande upplagan av serien sedan den grundades i inledningen på 90-talet. Den ena efter den andra favoriten har fallit bort i titelstriden och kvar står klubbar som på förhand inte räknades som kandidater. Med fyra omgångar kvar är det dock upp till bevis för Leicester och Tottenham. Det är dags att bevisa vilka som har det.
 

För den konspiratoriskt lagde kan man rätt enkelt tänka sig hur Champions League-lottningen kan komma att falla. Ett Madridderby och en match mellan Peps nuvarande klubb Bayern München och hans kommande Manchester City. Ingen skulle överraskas om det blir så, vi har blivit för härdade av ödets ironi när det kommer till UEFA-lottningar så varför skulle vi bli det den här gången?
 

Det blev ingen av favoriterna som tar över förbundskaptensklubban efter Erik Hamrén. Till hösten får vi se ett namn som har nämnts, men som aldrig riktigt har ansetts vara en av de hetaste kandidaterna. Norrköpings Janne Andersson var inte det mest väntade valet, inte det mest oväntade – men ett rätt charmerande val får man ändå säga.
 

Att Bayern München-Juventus skulle utmåla sig till ett sådant drama hade ytterst få trott på förhand. Ett gemensamt misstag av David Alaba och Manuel Neuer där de båda såg ut som fågelholkar gav planens gigant Paul Pogba möjligheten att rata in 1-0 i matchens absoluta inledning. Lite drygt 20 minuter senare var det dags för nästa kalldusch för tyskarna när Cuadrado avslutade ett exemplariskt vackert anfall av Juventus. Underläge 2-0 och Bayern var tvingat att göra minst två mål – och det var deras kväll den här onsdagen i mars.
 

Vanligen skriver jag om fotboll i min fredagskrönika. Den här veckan tänkte jag hålla mig ifrån ämnet då det känns som om det finns andra, mer aktuella och mer väsentliga ämnen att prata om på en sida som ViLirare. Sidan skapades för att främja fair play inom svensk idrott och det är vad jag tänker att veckans text ska beröra.
 


 

Imorgon lördag spelas ”Der Klassiker”, matchen mellan giganterna Bayern München och de senaste årens stora uppstickare Borussia Dortmund. Mötet mellan Tysklands två största klubbar har präglats av en sportslig rivalitet som under de senaste åren har växt sig starkare igen i och med Borussia Dortmunds återkomst till toppen. Och lördagens möte ser ut att bli högst avgörande för utgången av guldstriden i Bundesliga – vilket betyder att det borde bjudas på fantastisk underhållning från första sekund av matchen.
 

Det började med att Jürgen Klopp skrev på för Liverpool. Den karismatiske tysken var inte bara en av Europas mest eftertraktade tränare, han var också en av de få tränare som har präglat en egen ideologi och föreställning om fotboll. Snabba omställningar. Stor aggressivitet. Hög intensitet. Det var det som fick Dortmunds fotboll att blomma under ett antal år och göra dem till Europas poplag nummer ett. Inte förvånande att Liverpool omedelbart efter offentliggörandet av den tyske tränaren valde att leverera allt från tröjor till muggar med den Klopps ansikte på. Det var helt enkelt ett sådant ögonblick av euforisk uppståndelse som varje PR-människa drömt om att få tjäna pengar på.