Så blev det klubbat och klart – AFC United packar ryggsäckarna och flyttar de drygt 12 milen till sörmländska Eskilstuna och öppnar därmed en helt ny dörr i den svenska fotbollsidyllen. På både gott och ont.
 

Fotbollsföräldern

Det är inget nytt fenomen, fotbollsföräldern som tappar det. Hen har funnits så länge jag kan minnas och har på något märkligt sätt överlevt det övriga civiliserade samhällets utveckling.

 

Det finns två sidor av en motgång. I detta fall den ena betydligt mer komplext än den andra. Det betyder dock inte att det går att gömma sig bakom den ena. Helsingborgs misslyckande saknar på sitt vis motstycke i modern tid.
 

Ni minns turneringsförbudet som klubbades igenom i SvFF slutet av förra året. Inga segrare skulle få koras i serier eller cuper upp till 13-årsåldern. Anledningen var att man ville förändra strukturer och minska tävlingshetsen för de yngre.
 

Med största sannolikhet kommer Helsingborgs säsong vara något längre än de övrigas. Efter en horribel sommar får de rikta in sig på andra chansen genom kval, som i dagsläget ser ut att bli mot Halmstad. Oavsett hur utfallet blir så måste någon eller några ställas till svars. Frågan är vilka?
 

I en allsvenska där det inför helgen såg ut som både en toppen och botten utan glöd har munnarna under arbetsdagarna istället pratat om allt annat än fotboll. En vecka har gått sedan derbyt mellan Hammarby och Djurgården. Ni vet vad som hände – och vissa tycks tänka att det är så här Allsvenskan har blivit. Men svensk fotboll är större än så.
 

Säsongen börjar lida mot sitt slut och de allsvenska klubbarna kan börja summera och reflektera över årets prestationer. För IFK Göteborg återstår visserligen en rivalmatch mot AIK på måndag, men bortsett det väntar ett par händelselösa veckor. Någonting som riskerar att bli vardag för klubben även i framtiden.
 

Att skriva om sig själv är sällan lätt. Man hamnar lätt bakom dimridåer av eufemismer och andra mer eller mindre poetiska utsvävningar. Den här gången tänker jag dock inte göra det lätt för mig. Här kommer tankar och känslor att skrivas rakt ut på pappret.
 


 

Vi är väl alla fullt medvetna om den något snedvridna stockholmsfixeringen som finns inom svensk fotboll. I måndags spelade allsvenska nian Hammarby mot tian Djurgården i ett derby som i de svenska medierna byggts upp som någon form av guldmatch. Att det bor flest människor i vår vackra huvudstad och att lagen har många sympatisörer runt om i Sverige är ju den stora anledningen till mediabilden som byggs upp.
 

I somras gjorde Malmö FF något som kunde kostat dem SM-guldet. De sålde Vidar Örn Kjartansson till Maccabi Tel Aviv för 35 miljoner kronor. En spelare som på 20 matcher gjort 14 mål och ligger fortfarande etta i skytteligan.
 

Varje vår känns det som att samma diskussioner dyker upp om hur svårt det är att som ett lag avancera från division 1 till hockeyallsvenskan. Det är kvalserier och playoff-matcher innan segraren eventuellt når den nästa högsta serien. Fotbollen har ju varit förskonad från det där. Det finns ett enkelt och logiskt system som säger att minst en går upp och minst en åker ur. Vinnaren är en vinnare. Om vi pratar på herrsidan.
 

Beskedet kom som en blixt från klar himmel: Therese Johaug hade åkt dit i en dopingkontroll och avslöjandet for som en löpeld genom sociala medier. För idrottsvärlden i allmänhet och skidvärlden i synnerhet var nyheten absolut sprängstoff. Johaug har dominerat i världscupen och när en av de största faller slår det alltid som högst. Men även om avslöjandet är ute är frågorna många och svaren fortfarande få.
 

Igår var det dags igen. Ett nytt förslag om en europeiska superliga dök upp. Denna gång med Malmö och andra nord- och centraleuropeiska lag inkluderade. Något sådant har aldrig tidigare blivit verklighet. Med all sannolikhet inte denna gång heller. Men detta tänk måste få ett slut.
 

Varför slutar eller fortsätter barn och ungdomar att spela fotboll? En fråga som i dag i alltför stor utsträckning saknar svar. Men kanske kommer det att bli ändring på det nu. SvFF:s Peter Brusvik ska forska på just den frågan vid Pedagogiska Institutionen vid Umeå universitet.
 

En lyckad landslagssamling är till ända. Sex poäng mot Luxemburg och Bulgarien, två hållna nollor och åtminstone en anfallare som lyckades hitta nätmaskorna. Sju poäng efter tre matcher och delad gruppledning med nästa, och troligen den tuffaste, motståndare – Frankrike.
 

”Vi har inte råd att världens största sport ska ha korruption och kriminalitet som bokmärke”
 
De där orden kommer från en av Sveriges största kämpar för en rättvis fotbollsvärld. Trots att Lennart Johansson fyller 87 år om mindre än en månad har han inte gett upp kampen om en ren fotbollsvärld. Utan korruption.
 

 

För nästan exakt ett år sedan hade vi mer eller mindre två identiska slutspurter i de respektive allsvenskorna. Ett lag jagar – ett lag jagas. 2016 har de bara bytt platser. När det gråtunga, oktobermulna tandläkarvädret anammats av kvällen lyser det fortsatt ett guldskimmer över Linköping. Men med en tydligare optimism.
 

Då var beslutet taget. Beslutet att avsluta min fotbollskarriär som spelare. 
Att en så kort mening kan innehålla så mycket känslor. Så mycket olika typer av känslor dessutom. Jag vill ju spela, visst vill jag det? Eller? Visst klarar jag att besegra skadorna ytterligare en gång? För jag är ju bra. Helt klart bland de bästa. Bara jag satsar 100 %, kör min rehab och tränar hårt så går det. Eller? Vad händer om det inte gör det?  
 

Under fredagskvällen står Janne Andersson redo för sin andra match som svensk förbundskapten. Kraven från min sida är inte superhöga. Men det är Luxemburg som står för motståndet vilket genererar i ett gyllene läge för Anderssons landslag att visa upp på vilket sätt det nya landslaget ska föra fotbollsmatcher på. För visst är det ett nytt landslag?

 

Nivåindelning, eller nivåanpassning, är en företeelse som i dag mer eller mindre bannlyst i svensk barnfotboll och större delen av ungdomsfotbollen. Orden är snudd på landsförvisade.  Det hämmar utvecklingen och går stick i stäv med barnrättsperspektivet. Eller?
 

För exakt 112 år sedan bildades en fotbollsklubb som skulle visa sig bli en av Sveriges mest framgångsrika. Den 4 oktober 1904 grundades IFK Göteborg på café Olivedal. Framgångarna var många, men har nu stannat av. Med en ungdomsakademi som kostat klubben 100 miljoner kronor har bara tre guldkorn utvunnits. ”Blåvitt” bör vandra några hundra meter ner för Skånegatan och ta en titt i Scandinavium.
 

September har blivit oktober och lagom när höstmörkret faller över de svenska fotbollsserierna så ska det spelas sexpoängsmatcher, kvalmatcher och ödesdigra omgångar. Å ena sidan lycka och avancemang – å andra sidan besvikelse och nedflyttning. Jag vet i alla fall vilken av dem jag föredrar.
 

Att vara landslagsmålvakt för ett respektabelt land som England, betyder ingenting om inte klubbtränaren tycker att spelet, när inte händerna är inblandade, håller tillräckligt hög kvalité. Det är svårt att kritisera beslutet att entlediga Hart från Man C eftersom det är taget av en coach, som i alla fall just nu, jobbar i den yppersta toppen.