Dubbla guld till allround-fenomenet

Karl-Erik Cacka Andersson, (1927-2005), är en av våra stora, men kanske inte mest omtalade bollbegåvningar. Cacka startade sin karriär i Brommaklubben Ulvarna i Stockholms västra förorter. Han växte, liksom tvillingarna Hasse och Stig (då Andersson, sedmera Tvilling), upp i Traneberg och kunde från sitt köksfönster se Tranebergs Idrottsplats, där Djurgården en gång i tiden spelade sina hemmamatcher.

 
Etiketter: gästkrönikören

Så självklart blev han tidigt djurgårdare. När han fyllde 17 år tog han mod till sig och ringde upp den legendariske djurgårdsledaren Einar Stor-Klas Svensson och undrade om det fanns en plats ledig som back i juniorlaget. Och det fanns det.Cacka imponerade på träningarna och fick som 19-åring debutera i Djurgårdens A-lag våren 1946 Det skedde på en träningsturné i Holland. Samma vår debuterade han i allsvenskan borta mot Halmstad, som högerback. Matchen slutade 3-3 och Cacka skötte sig hyfsat. Sammanlagt kom han att spela 174 allsvenska matcher (3 mål, alla straffar) 1946-56.

Både pump och spis
När Djurgården vann allsvenskan säsongen 1954/55 var Cacka centerhalv och lagkapten. Han spelade samtliga 22 matcherna. Han var hälften Brunkebergspump och hälften järnspis. D v s någonting att studsa på och någonting med massor av hår på bröstet, skrev Fotbollboken 1955 lyriskt om Cacka. Uttrycket järnspis var myntat och Cacka blev föregångaren till mängder av kaminer och spisar i den blå-randiga dressen. Han spelade sammanlagt över 300 matcher i A-laget. Hösten 1955 deltog Djurgården som första svenska lag någonsin i Europacupen. Motståndare i första matchen var polska Gwardia Warszawa på Stadion. Matchen slutade mållös sen Cacka, med lindat knä, missat en  stramare. Men DIF gick vidare ändå efter 4-1 på bortaplan (utan Cacka). Där gjorde centern "Jompa" Eriksson tre mål och tog som förste spelare någonsin ledningen i Europacupens skytteliga. I nästa omgång, som var kvartsfinal, blev det förlust mot skotska Hibernian (1-3, 0-1, båda matcherna spelades borta), men då var "Cacka" skadad.

Cacka spelade också 11 A-landskamper 1948-54. Han debuterade mot Finland 1948 (2-2). Sina bästa landskamper gjorde han i de båda VM-kvalmatcherna mot Irland 1949. Det blev svensk seger i båda matcherna med 3-1. Han spelade också 5 B-landskamper och två gånger i landslaget mot Pressen (1949 och 1952). 1950 spelade han högerback i det Presslag som så sensationellt vann över landslaget med 3-1. Det var i den matchen Nacka Skoglund slog igenom. Rödhårige Cacka var en hård och oöm back/mittback, en bra huvudspelare och härlig pådrivare. Ur-typen för en riktig djurgårdare.

Stod på topp 1955
Cacka var också en dukig ishockeyspelare, back även här, och blev svensk mästare med Djurgården 1950, 54 och 55. Därmed blev han dubbel svensk mästare 1955, både i hockey och i fotboll (det blev även Hasse Tvilling). Cacka var dessutom lagkapten i både fotbolls- och ishockeylaget. Vilket visar på den status han åtnjöt. Cacka spelade 17 matcher för Tre Kronor (1948-54). Bara Sven Svenne Berka Bergquist, Hammarby, AIK och Hans Tjalle Mild, Djurgården är stora grabbar i både fotboll och ishockey. Cacka blev stor grabb i fotboll. Men inte i ishockey. Med sina 17 matcher i Tre Kronor (14 A-landskamper och 3 övriga matcher) var han den som låg närmast Svenne Berka och Tjalle att erhålla den dubbla heders-utmärkelsen. Han spelade också bandy med Djurgården, som högst i division II och kval till allsvenskan 1952.

För oss rännstensungar som på 50-talet hängde på ståplats med autografblocket i högsta hugg var Cacka svårfångad. Han hade alltid bråttom hem från matcherna till frugan Gun och barnen (det blev fem med tiden). Hans backkompis Ingvar Mysing Petersson var betydligt skrivvilligare. När Cacka inte idrottade arbetade han som kylskåpsmontör på Electrolux.

/ Claes-G Bengtsson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln