Ett mjukare ledarskap

Vi har sett det på tok för många gånger nu. Fotbollstränare vars ideologi enbart går ut på att skrämma sina spelare till maximal prestation. Ibland fungerar det tyvärr. Ofta, lyckligtvis inte. De galna, arga och förlegade tränardinosauriernas tid går nämligen mot sitt slut. Något som vi har sett flera exempel på inom den internationella fotbollen de senaste åren.

 

Fascistsympatisören och den ständigt ilsket emotionelle italienaren Paolo Di Canio fick förra året förtroendet att rädda Premier League-laget Sunderland. Sejouren blev kortvarig. Sex månader basade han över den nordengelska klubben (varav tre månader var under sommaruppehållet) innan bilan föll över hans eget huvud istället för hans spelares. På 13 matcher hade han skrämt sitt manskap till tre segrar och inspirerat dem till sju förluster. In efter honom kom den betydligt mer sympatiske uruguayanen Gustavo Poyet. Han sitter kvar än idag, ett år senare, med sina mjukare metoder.

I den engelska fotbollen hittade vi också nyligen den i Tyskland ratade Felix Magath. Eller "Quälix" som han också är känd som (en ordlek på hans namn och det tyska verbet för att tortera: quälen). För bara två veckor sedan fick Magath sparken från Londonklubben Fulham, då tabelljumbo i The Championship. En klubb som för bara fyra år sedan kom sjua i Premier League och nådde final i Europa League. På ett halvår lyckades Magath med bedriften att få Fulham degraderat, göra sig ovän med lagkaptenen och publikfavoriten Brede Hangeland och sedermera ligga bakom dennes rivna kontrakt i somras, samt att inte vinna en enda match på de inledande sju i den engelska andraligan. I Tyskland vann han visserligen Bundesliga 2009 med Wolfsburg men där var han också ansvarig för en blint rasande ekonomi samt att han vid ett tillfälle drev på sina spelare så hårt att den brasilianska anfallaren Grafite svimmade av utmattning. Härska och söndra är Magaths metod. En metod som bevisligen inte längre hör hemma i fotbollsvärlden.

Irländaren och den förre storspelaren Roy Keane är ett annat tränarnamn att förknippa med ett överdrivet hårt register. Lika hård som han var som spelare är han som manager. Något som har inneburit två kortare sejourer som tränare. Dels för Sunderland (2006-2008) och dels för Ipswich (2009-2011). Två klubbar som han var nära på att köra i botten under sin korta tid som ansvarig. När Sunderland sparkade honom svarade de nedtryckta spelarna med en fest i den hårdföre Keanes ära. Keane själv var förstås inte bjuden. Idag har Keane visserligen två fina uppdrag som assisterande tränare i det irländska landslaget och i Aston Villa där klubben inledningsvis har imponerat. Det känns ändå bra för den utvecklade fotbollsvärlden att Keanes roll numera är marginaliserad.

Det senaste inslaget av tränardårskap i Machiavellisk tappning är rivjärnet Gennaro Gattuso. Den tvåvägsspelande defensiva mittfältaren som var lika viktig för sitt AC Milan som han var skäggprydd. Hans aldrig sinande energi och hans ilskna beslutsamhet som spelare har han även tagit med sig som tränare. Något som inte lyckats alltför väl. Att skälla ut och skrämma spelarna är uppenbarligen inte rätt väg att gå. Fråga bara FC Sion i Schweiz (där Gattuso var ansvarig i tolv matcher våren 2013). Eller fråga Palermo. Eller varför inte fråga OFI Kreta där han är tränare nu...

Exemplen på diktatoriska envåldshärskare är dessvärre många inom fotbollen. Lyckligtvis verkar dessa herrar vara ett utdöende släkte och därför är det extra glädjande när tränare, med ett mer modernt och psykologiskt inriktat ledarskap, lyckas med sina metoder. De båda Premier League-tränarna Brendan Rodgers (Liverpool) och Roberto Martínez (Everton) är två exempel på välartikulerade, sansade, kloka och varma människor som lyckas sportsligt trots att de ser till spelarnas bästa. Trots att de är medvetna om spelarnas mänskliga värden. Detsamma gäller för Dortmunds Jürgen Klopp och Atlético Madrids Diego Simeone. Visserligen två temperamentsfulla tränare som tror mycket på energi. Energi som de ingjuter i sina spelare genom att få dem att tro på sig själva. För ledare som dessa handlar det om att bygga sina spelare. Inte bryta ner dem. Jürgen Klinsmann är ett annat exempel på ett lyckat ledarskap i modern tappning.Det är profiler som dessa som sporten borde värna om och tacka. För det är precis vad de är värda.

/Supportern

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln