Barn- och ungdomsfotboll i media

av tränaren - Nils Montan-Lund

Populära professor Hans Rosling läxade upp allt och alla i dansk television med frasen ”Man kan inte använda media, för att förstå världen”. Han påpekade att media enbart visar en liten del av det som händer och sker. Samtidigt visade han upp sin sko och sade: ”det här är ju bara en liten del av mig”. En väldigt talande bild inte bara för omvärldsbevakningen, utan även bevakningen av barn- och ungdomsidrott medialt.

 

Etiketter: tränaren

Där är det nämligen en ytterst dyster bild som målas upp. Men vad är det egentligen vi får se? Jo, den mikroskopiska del som är ”intressant”, som drar läsare, lyssnare och klick. Den 9-åringen som blev bänkad. Den 14-åringen som inte fick plats i elitföreningen, vars förälder skrivit en arg insändare. Den förening som startar grupper för utvalda 7-åringar och beskrivs som direkt ondskefulla. Den förening som aldrig väljer ut någon och där alla får medalj för att bara vara och beskrivs som frälsarna för den svenska idrottsrörelsen.

Vi får ständigt se ytterligheterna, motpolerna, den ytterst lilla del av idrotten som är långt ifrån representativ för det som är vår mångfacetterade idrottsrörelse. Ser vi enbart till rubriker, artiklar, granskningar, insändare, så är idrotten rakt igenom skadlig och på väg käpprätt åt h-vete. Att idrotten är en ständig kamp mellan de onda och de goda, eller mellan höger och vänster. Att ingen är överens, eller att alla är det.

Men hur ser det ut egentligen? I verkligheten i våra dagliga verksamheter? Är det en idrottsrörelse i totalt förfall? Jagar alla ledare kortsiktiga segrar och kastar barnkonventionen raka vägen ut genom fönstret? Eftersom jag nu har raljerat lite, så förstår ni att det här var ytterst retoriska frågor. Svaret är givetvis: Nej!

Det glädjande är att nio av tio barn, någon gång kommer i kontakt med idrottsrörelsen. Den absoluta majoriteten bemöts av engagerade, välkomnande ledare, en varm miljö och får oerhört positiva erfarenheter för hela livet. Det som dock är lite bekymmersamt, är att färre väljer att fortsätta längre. Det tror jag att de allra flesta skriver under på.

Än mer bekymmersamt är att alla de olika orsaker som får barn och ungdomar att lämna föreningslivet helt har tappats, glömts bort eller ignorerats på vägen. Allt fokus i diskussionen riktas åt ett enda håll: Selektering, nivåindelning och elitsatsning. Alla tre målas upp som de stora bovarna i dramat till avhoppen. Behöver jag påminna om undersökningen som visade att bara 3 procent av de som lämnar föreningslivet gör det av dessa orsaker? Behöver jag påminna om att i Rädda Barnens överlag ganska taffliga undersökning, så var det fler som tyckte att verksamheten var för oseriös än för seriös? I övrigt kom man fram till att unga idrottar för att det är roligt (Avd: No shit, Sherlock!?), men utan att definiera vad roligt var för de som svarat.

Vi som sysslar med fotboll brottas med samma problem, som majoriteten av den övriga idrottsrörelsen. Allt färre ungdomar stannar i idrotten längre. Framför allt i medelstora klubbar ute i landet, ned till landsortsklubbar. Men de drygt 97 procent, som lämnar föreningslivet av andra orsaker än de nämnda diskuteras nästan ingenting.

Svenska Fotbollförbundet däremot har identifierat till exempel behovet av 7-mannafotboll även för äldre ungdomar. Vissa föreningar ute i vårt avlånga land har identifierat behovet av verksamheter, som bara tränar 1-2 pass i veckan. Vilka blir först att försöka nå de som startar med fotbollen i 12-13-årsåldern och vill satsa helhjärtat då med 3-4 träningar i veckan?

Följer man debatten och diskussionerna får man alltså en väldigt ensidig bild av den svenska idrottsrörelsen, nämligen den man även får via medierna. Så jag tänker göra som Hans Rosling och påminna alla att den bilden ni får den vägen, är väldigt begränsad och inte alls representativ för hur det ser ut på riktigt – i verkligheten.

/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln