En kärleksförklaring

Under måndagskvällen satt jag med ett gäng vänner, gamla och helt nya, över en öl och pratade. Av de tre personerna jag satt tillsammans med är den ena en väldigt nära bekant, den andra en som jag träffat ett par gånger och den tredje en person som jag träffade för första gången. Av naturliga skäl försöker man känna varandra och av precis lika naturliga skäl kommer till slut frågan:
 

 

Etiketter: onsdagskrönikören

”Varför är du intresserad av fotboll och varför hejar du på Liverpool?”
 
Det är en fråga som dyker upp varje gång jag möter nya människor och varje gång är det lika svårt att svara på den. Mina förutfattade meningar om hur andra människor som varken ser eller följer fotboll ser ut som följer:
 
-    Du är en person som ser ner på människor som tittar på idrott.
-    Du tror att alla som tittar på fotboll gör det som en ursäkt för att få dricka öl, skrika könsord och kasta saker mot sin tv.
-    Du raljerar med att du ”verkligen inte kan någonting om sport”, ni vet på det sättet som nästan alla deltar i SVT:s ”På spåret” gör.
 
Givetvis är inte alla nya personer jag möter så här - nästan ingen egentligen. De flesta är genuint intresserade av att höra svaret på frågan och förstår att det är ett intresse, som vilket som helst, och att jag bara är en ”nörd” när det kommer till fotboll.
 
Mitt problem med de förutfattade meningarna gör att jag inte vet exakt hur jag ska svara på frågan. Jag vill ju inte framstå som någon som jag inte är, alltså en högljudd, öldrickande gris som svär mot domaren efter varje tveksamt domslut. Jag vill inte heller framstå som osäker på mitt intresse, för fotboll är det största intresset jag har. Därför tänkte jag, så här i uppehållstider passa på att ge er en kärleksförklaring till fotbollen (och om just du någon gång träffar mig finns den här texten kvar som svar på frågan).
 
Som ung började jag spela fotboll i det lilla samhälle jag är uppvuxen i. Vid fem-sex års ålder spelade jag tillsammans med dem som var ett år äldre och till en början hängde jag inte med överhuvudtaget. Även om fotbollen inte gick så bra så fick jag vänner som jag sedan lekte med på fritiden. Fotbollen blev en väg in till vänskaper och ett socialt umgänge.
 
VM 94 spelades och för första gången såg jag fotboll live. Jag och min lillebror spenderade sedan varenda ledig stund, iklädda våra landslagsreplicor, med fotbollen. Antingen på trädgården eller på fotbollsplanen ett par kilometer från vårt föräldrahus. Jag blev duktigare och duktigare för varje dag som gick och efter ett par år var jag bland de absolut bästa i vårt sjumannalag. Fotbollen började ge mig självförtroende och jag hade hittat något jag var bra på.
 
I samband med att jag började högstadiet bytte jag också den lilla klubben mot den betydligt större, bättre och elitsatsande och hamnade där med nya vänner som ville göra precis det jag ville. Vi reste södra Sverige runt och spelade mot de bästa klubbarna i vår åldersgrupp och för det mesta var vi bland de allra bästa. Självförtroendet blev bättre och vännerna fler.
 
När kroppen började säga ifrån och jag slutade spela drygt tio år senare, efter att ha rundat av i division 5, försvann självförtroendet. Vad ska jag göra nu? Vad är jag bra på nu?
 
Det tog några år innan jag insåg att det är fotboll jag ska hålla på med. Hur vet jag inte ens än, men det är där jag har min trygghet. Jag är trygg med gräset, trygg med bollen och sällan så tillfreds som när jag får följa en match jag längtat efter. Jag kan sitta och prata om en match eller spelare en hel kväll och som en av mina bästa och finaste vänner sa i lördags:
 
”Om någon vetat hur mycket vi pratat om och analyserat svensk fotboll de senaste åren så borde vi ju automatiskt få en plats i någon form av utvecklingskommitté”
 
/Joakim Forsell

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln