Fotbollens cykler

Vi tar oss tillbaka till 1994. Det första VM-slutspelet jag överhuvudtaget har minnen från. Ett utskällt Brasilien blev mästare med den mest defensiva trupp nationen kunde mönstra. I landets första VM-final på 24 år besegrades Italien efter straffsparkar. Matchen i sig var en oerhört sömnig historia. Brasilien hade anpassat sitt spel till motståndarna. Som en reaktion till det defensiva spel som spelades i världsfotbollen såg förbundskapten Parreira till att försvarsspelet kom i första hand.
 
Fyra år senare, VM i Frankrike och ett helt annat brasilianskt landslag. Gingan var tillbaka. Klackarna, mixen mellan capoeira och fotboll. Joga bonita, som vi känner den idag. Hela fotbollsvärlden hade närmat sig en offensivare typ av spel. Men det var hybriden av defensiv och offensiv som drog det längsta strået. Med en ramstark defensiv och en spelares briljans besegrade Frankrike och Zinedine Zidane Brasilien i finalen.
 
Den svårlästa och impulsiva gingan nådde sin kulmen i Sydkorea 2002. Ronaldinhos frispark mot England, Roberto Carlos offensiva löpningar och klackar som ytterback men kanske framförallt brassarnas avgörande 2-0-mål i finalen. Kleberson dansar fram på högerkanten, slår ett inspel som Rivaldo hoppar över. Ronaldo möter bollen och placerar den iskallt förbi Oliver Kahn. Den defensiva fotbollen var besegrad.
 
Det tog bara fyra år innan den var tillbaka på toppen igen.  Det grekiska EM-guldet i Portugal 2004 var en tydlig fingervisning, så lätt ska det inte vara att bara tänka offensivt.
 
Italiens ytterback Fabio Grosso slog in den avgörande straffsparken i Tysklands-VM 2006. Fabio Cannavaro blev utsedd till VM:s näst bästa spelare. Slagen endast av Zinedine Zidane, som ju skallade bort Frankrikes guldchanser i finalen.
 
Tolv år, fyra mästerskap. Defensiven tydligt högre prioriterad än offensiven. Försvarsspelare hade fokus på att försvara. Mittfältare var antingen offensiva kreatörer eller defensiva städgummor. Anfallarna gjorde mål. Men det har hänt något under de tolv åren som gått sedan dess.
 
2010 hade Tiki-takan gjort sitt intåg i fotbollsmedvetandet. Spanien hade redan två år tidigare vunnit EM-guld med sitt fina kortpassningsspel. VM-guldet i Sydafrika säkrades när en av tiki-takans allra finaste spelare, Andres Iniesta, slog in 1-0 mot Nederländerna i VM-finalen.
 
Efter ytterligare ett EM-guld sågs Spanien som storfavoriter tillsammans med hemmanationen Brasilien 2014. Under en sexårs-period hade ingen kunnat överlista spanjorernas kvicka spel. Men  Tyskland, som spelade ett energikrävande spel med enormt hög press ville annorlunda. Och precis som tidigare i historien fanns det tecken på att det var tid för en ny era.
 
Champions League-våren 2013 gick mott sitt slut. I semifinalen lottades Bayern München mot Barcelona, tiki-takans mästare. Spanjorerna dominerade bollinnehavet, men tyskarna var kliniska i sin arbetsinsats. Hög press, hög löpvilja och 7-0 över två matcher. Gegenpressing var det nya svarta. I finalen väntade Borussia Dortmund. Dortmund som överraskat Bayern München och vunnit ligan året innan. Med gegenpressing som största kännetecken.
 
I år är det dags för ett nytt VM-slutspel och jag har svårt att reda ut vad vi kan vänta oss. 2016 vann en skadad Cristiano Ronaldo och Portugal EM-finalen mot Frankrike. Fotbollen har på ett sätt blivit en enmanssport mer än lagsport. De största offensiva stjärnorna är viktigare än ett stabilt defensivt lag. Att defensiven snart kommer tillbaka råder, åtminstone hos mig, inget tvivel om. VM 2022 vinner ett lag med tydlig defensiv spelstil men i sommar handlar det om offensiva stjärnor.
 
Lionel Messi har ett VM-silver, men saknar stora internationella segrar(OS-guldet från 2008 räknar jag inte). På något sätt har han alltid lyckats överträffa Cristiano Ronaldo. Därför vinner Argentina sommarens turnering.
 
/Joakim Forsell