Glory Glory Night

Av - Gunnar Persson -
Fotbollsskrivare, författare och redaktör sedan jämnt 40 år tillbaka. Flyttade till Stockholm 1979 men kan fortfarande ägna MAIF en tanke då och då.

Glenn Hoddle var på väg till träning med Tottenham Hotspur på klubbens anläggning i Cheshunt. Han var fortfarande tonåring och hade en bit kvar till A-laget.
 

Nu gällde det att korsa parkeringen. Normalt sett hade han spanat noga för att förvissa sig om att kusten var klar. Normalt sett hade han gjort det för att vara säker på att han inte skulle möta klubbens manager Bill Nicholson, som inte var känd för någon publikfriande hjärtlighet och som juniorspelarna var närmast rädda för. Men den här morgonen tänkte Hoddle så här: ”Igår gjorde jag tre mål i juniorlaget. Idag kan jag sträcka på mig.”
 
När han är halvvägs över parkeringen öppnas en bildörr. Ut kliver Nicholson. Hoddle levererar ett morgonpiggt ”God morgon, boss!”. Nicholson nickar till svar, säger sedan ”Hörru du, Hoddle. Du borde nog ha gjort ett fjärde igår.”
 
Bill Nicholson hade koll på verksamheten, som då bestod av fyra eller fem lag, och hade antagligen sett matchen själv. Att han var njugg med berömmet hade vid det laget blivit något som alla nya spelare fick lära sig och finna sig i. Nicholson kom från Yorkshire – ett grevskap där gubbarna var lika bistra som skottarna var snåla – men hade landat i London som tonåring. Då var det fortfarande 1930-tal. Sedan kom kriget och någon riktig fart på hans ligaspel blev det inte förrän 1946/47. Trots den sena starten blev det nio år som ytterhalva i Spurs.
 
1958 tog han över som manager. Hans bistra stil gick hem, främst tack vare att han hade höga ideal. Han hade jobbet i 17 år och hann bygga upp tre framgångsrika lag. Det var han som gjorde Spurs till en modern storklubb. Han ledde laget till ligaseger (1961), FA-cupsegrar (1961, 1962 och 1967), Ligacupsegrar (1971 och 1973) samt var sin triumf i Cupvinnarcupen (1963) och UEFA-cupen (1972).
 
Hans ideal slog igenom i det att hans lag alltid spelade en attraktiv fotboll. Och det gjorde man därför att han medvetet hade rekryterat spelare som klarade det. En seger var inte tillräckligt för honom. Det måste ske med stil. Och det stod han för genom hela sin tid inom fotbollen. Han var också övertygad om att publiken förstod vad han menade. Åtminstone borde den det.
 
Europamatcherna blev från början något alldeles extra på White Hart Lane. Första hemmamatchen var i Europacupen för mästarlag mot polska Gornik Zabrze hösten 1961. Till den matchen hade några karlar klätt ut sig till änglar, i vita lakan och med lösskägg. Med plakat i nävarna fick de publiken att börja sjunga ”Glory Glory Hallelujah”. Och så blev det i fortsättningen.

Kvällsmatcherna i Europa hade sin speciella stämning och varje gång sjöng publiken det som egentligen heter Battle Hymn of the Republic. Den är också känd för en textrad (”Mine Eyes Have Seen the Glory”), som en anhängare kortade brutalt (”MEHStG”) och använder som namn på en hemsida. Ni som följer Spurs vet också att just ordet Glory har hängt med in i den nya arenan. Det står där, vart man än vänder sig. Europamatcher med Spurs är helt enkelt ”The Glory Glory Nights”.
 
Första säsongen i Europa gick Spurs fram till semifinal i Europacupen. Där tog det stopp mot Eusebios Benfica, som sedan vann finalen mot Real Madrid. Nu är klubben i semifinal igen. 57 år har gått men tillsammans med stilspelande motståndaren Ajax har man alla möjligheter att göra det till ytterligare en Glory Glory Night.

/Gunnar Persson

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln