2018 > 03
Allsvenskan startar på söndag med fyra matcher, innan resterande matcher spelas på måndag. Det blir en riktig rivstart, där vi har några stora möten att vänta omgående. Jimmy Thelin får en tuff hemmapremiär med sitt Elfsborg mot regerande mästarna Malmö FF, men också ett potentiellt toppmöte mellan Östersund och Djurgården.
Det drar ihop sig nu. På allvar. Och då syftar jag inte på våren som vi fortfarande väntar på ska komma rent meteorologiskt efter en rekordlång (detta sensationsladdade adjektiv kan mycket väl vara ”fake news”-kompatibelt i detta specifika fall) vinter och köldknäpp.
Även om vi vill ha den nu.
Här. Snart.
En tydlig markering på att fotbollskarriären snart är slut? Ja. Men också en markering på att Zlatan Ibrahimovic redan vet vad som kommer efteråt. För strålkastarna kommer aldrig att slockna för honom – det ser han till själv.
Det är få tillfällen som är så intensivt stjärntäta som ett VM-slutspel i fotboll. Världens bästa fotbollsspelare samlade inom samma land under en månads tid. Som upplagt för att skapa magi och minnesvärda ögonblick. Dessvärre är det som det alltid är, några av de riktigt stora namnen missar mästerskapet. Trots stjärntätheten som råder under VM-månaden kan jag inte låta bli att känna saknad efter dessa spelare som alltså inte reser till Ryssland i sommar.
Förutom att helgen innebar ett skifte till sommartid uteblir de stora vårtecknen. Det är påsk om en vecka och jag har inte sett en enda påsklilja, inte en enda tussilago. På alla sätt försöker jag hitta något som leder tankarna bort från kyla och grå moln.
Kommentera gärna:
Nedräkningen till Allsvenskan fortsätter. Två finallag är nu korade i Svenska Cupen och det återstår snart bara en vecka tills serien är igång. Ett årligt vårtecken är också den allsvenska upptaktsträffen - som gick av stapeln i onsdags. Där var allt sig likt.
Mitt i en allt mer kapitalistiskt styrd fotbollsvärld och allt större klyftor mellan rik och fattig så har vi börjat vänja oss vid att det finns två regenter på fotbollstronen. Cristiano Ronaldo och Lionel Messi. Debatten vem som är den främste av dem har pågått lika länge och lika intensivt som dessa två har dominerat fotbollsvärlden.
På ena sidan ett uppblossat rykte om att den svenska högstaligan ska byta namn. På andra sidan en generalsekreterare som dementerar men hänvisar till dagens upptaktsträff. Hur som helst så har diskussionen på riktigt dunsat ner på supportrarnas middagsbord.
Nu börjar det brännas. Bokstavligt talat. Det brändes så mycket att matchen mellan AIK och Djurgården i Svenska Cupens andra semifinal blev försenad med ungefär en timme, efter att bengalrök ockuperat större delen av Friends Arenas, för dagen med stängt tak, inre volym. Matchen i sig gav indikationer på att det börjar brännas på flera fronter än bara på läktarna. För första gången i år kändes det att en match verkligen betydde något. Det börjar verkligen brännas inför den Allsvenska premiären.
60 minuter fick vi vänta. En timma alltså. På grund av ett par bengaler. Det hade varit enkelt att gnälla på eldbrännarna men nej, idag skyller jag på arrangören.
Premier League börjar dra ihop sig och det finns väldigt mycket kvar att spela om. Åtta matcher återstår och det är knappast bara i toppen spänning är att vänta. Halva serien är fortfarande indraget i ett nedflyttningsdrama. Det är dessutom inga små klubbar vi pratar om.
Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.
I England har många diskuterat avsaknaden av nya, fräscha, inhemska tränarnamn i högsta ligan. I stället för att nya tränarkandidater plockas in så väljer klubbarna i krisande lägen att gå till det gamla vanliga. Det vill säga att invecklat rotationsschema där brittiska, erfarna tränarnamn som Sam Allardyce, Alan Pardew, David Moyes och Roy Hodgson byter klubb med varandra utan att varken de eller klubbarna gör några större framsteg inför framtiden. Det där med teknisk, offensiv, sprudlande, fotboll och underhållningsvärde eller heller inget som direkt prioriteras när sprickorna efter ett annat misslyckat tränarval ska lappas ihop. Och om man inte går för det så blickar man i stället till utlandet, eller någon från utlandet som på ett eller annat sätt nått framgångar i just England.
”TinnerBOOM”. När Brokinds-grabben dunkade in sitt första mål för New York City på andra sidan Atlanten gav det kanske inte några större ekon på hemmaplan, men det skickades åtminstone ut små ljudvågor som landade i den svenska bevakningen. När fler och fler allsvenska spelare flyger västerut verkar intresset ta den motsatta vägen tillbaka.
Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.
När Paris Saint Germain för en vecka sedan fick respass ur Champions League var det som bekant utan förra sommarens megavärvning, Neymar. Utan Neymar var PSG uddlösa, ofarliga och saknade all form av kreativitet. Neymars mellanfotsfraktur, som han ådrog sig i ligamatchen mot Marseille, ”Le Classique”, kom att bli PSG:s definitiva fall i turneringen. En skada, som i förlängningen kan komma försätta klubben, och potentiellt Neymars karriär, i en rejäl svacka.
I helgen hamnade jag i en intressant diskussion. Den handlade om livets cykler. Om det är vad som gör att ett årtionde ser ut på ett speciellt sätt och att nästa är raka motsatsen. Modet förändras, politiken förändras och vet ni vad, fotbollen förändras också. Men i fotbollen går cyklerna snabbare. Tänk på att det här är sett genom mina ögon. Det finns mängder av experter som sett turneringarna mer noggrant än jag, som kan uttala sig och säkert se ännu fler tendenser.
Förra helgen gick Svenska Cupens gruppspel i mål och nu väntar kvartsfinaler. Tungviktsmöte mellan Malmö och Göteborg, och ett eventuellt Stockholmsderby är vad vi har framför oss. Det är svårt att klaga för mycket, spänningen är på topp.
Oljepengapumpade och stjärnglimrande Paris SG och Mauricio Pochettinos offensivt frejdiga och spännande lagbygge i Tottenham är på många sätt två ganska olika typer av lagbyggen. Men samtidigt också två väldigt liknande sådana.
Båda dessa lag har trots allt mer eller mindre under 2010-talet försökt att ta sig upp för ett stort, svårbemästrat berg, som på dess topp huserar en exklusiv VIP-klubb. Klubben för världens bästa klubblag.
En selekterad och traditionsrik skara, som på senare år främst består av fyra klubbar som abonnerat på de fina platserna inne i klubbhuset. Real Madrid, Barcelona, Bayern München och Juventus. Fyra medlemmar som med vissa avbrott haft sina bestämda platser där sedan urminnes tider. Atletico de Madrid, den rödvitrandiga lillebrodern från den spanska huvudstaden, har allt som oftast också fått inträde på senare år tack vare ett orubbligt kollektiv och en ihärdigt tjatande Diego Simeone, men får i år i stället underhålla sig i det etablissemang nedanför berget som går under namnet Europa League. Det återstår att se när de tar sig tillbaka in.
För att peta bort denna spansk-tysk-italienska kvadrupel av storheter, eller att ens få göra dem sällskap med ett VIP-medlemskap i deras exklusiva klubb, kräver egentligen mer än att ta sig upp för själva berget för att få ställa sig i kön.
Paris har haft det som uttalat mål i snart ett decennium, med dyra nyförvärv och stark marknadsföring som bränsle. När man hade 4–0 mot Barcelona efter första utslagsmötet i förra årets CL-upplaga såg man ut att faktiskt vara på väg in i den där gemenskapen på allvar efter att ha bestigit berget och stått i kö för att få komma in år efter år efter år.
Vad som hände på Camp Nou i den där returen vet vi nog alla. En mirakulös comeback, och tillbaka till bergssluttningen för det Qatarfinansierade projektet.
Efter ett år av ny pengastinn bränsleförbrukning hade man tagit sig dit igen. Med en ny kavaj, nykammat hår och en parfym av brasiliansk stranddoft. Det räcker dock inte med ett vackert yttre – inte heller denna gång.
Tvåfaldigt regerande CL-mästarna Real Madrid, trots en formsvacka utan dess like mer eller mindre under hela hösten och stora delar av vintern, visade sin styrka, rutin och kvalitet i dessa sammanhang. Paris fick gå till returen utan sin nyinköpta, brasilianska, doft, och trots alla fyrverkerier i världen på hemmaläktarna så var man när det kom till kritan bara ett innehållslöst skal som skickades ännu längre bak i tidsplanen än vad man hade förpassats för ett år sedan. Frågan är när, om någonsin, Paris ska få komma in i den där VIP-klubben. För att ta sig dit räcker ju inte bara pengar.
Tottenham har samtidigt valt en annan approach. Må så vara att de är långt ifrån fattiga själva, men likväl har man snarare försökt bygga ett starkt kollektiv med ett långsiktigt perspektiv. Sakta men säkert har man byggt upp statusen på inhemsk mark till att anses som ett av de finaste lagen som de brittiska öarna har att erbjuda. I Harry Kane har man hittat stjärnan som alla potentiella VIP-medlemmar behöver. I Pochettino har man hjärnan som ska få allt att fungera. Och dessutom ett sammansvetsat, spännande, lag runtomkring.
Efter tre av fyra halvlekar mot Juventus såg man ut att faktiskt på allvar knacka på den där dörren till klubben på berget. Tottenham spelade ut, skapade, levererade, mot ett Juventus som efter sin ursinniga start i det första mötet mer eller mindre gav bort fördelen till Londonlaget. Nu var Juventus, den välbyggda, gamla damen, i brygga. Men det är som sagt aldrig över förrän hon börjar sjunga. Det räckte med en kort visa med dryga timmen spelad av returen. Ett Higuainmål. Ett Dybalamål. Och hastigt och lustigt var det återigen Juventus som satt där i sin fåtölj med par i damer på hand och en lovande flopp framför sig på bordet.
Tottenham skapade och försökte, det får man ge dem, men de kunde inte svara på varken turn eller river.
Och ännu en gång var det storklubben och traditionen som drog vinstlotten.
Samtidigt, i Manchester, gjorde Manchester City det minimala de behövde för att gå vidare efter sin utklassningsseger i Schweiz. Likaså gjorde Liverpool det i sin hemstad efter en liknande viktoria i Portugal.
Och på olika sätt har båda dessa klubbar, framförallt City, även dem visat intentioner på att bryta den där till synes ogenomträngliga porten till världstoppens exklusiva skara.
City har siktat på det i ett decennium. Liverpool har nyligen fått luften under vingarna för att sätta in den offensiven igen efter att en gång i tiden varit just där.
Men innan man hyllar dem ska man alltid komma ihåg att traditionens kedjor väger fasligt tungt. Det fick vi se i veckan – oavsett angreppssätt. Det i sig är ändå något vackert.
/Makoto Asahara
Medan det svenska damlandslaget i fotboll vinner matcher på Algarve-kusten flög den yngre generationen till Spanien och La Manga. Det första lägret för förbundskapten Anders Johansson – de sista förberedelserna inför EM-kvalets Elite Round.
Smärta. Det finns inget ord som bättre beskriver hur det är att sitta hemma i soffan och titta på Arsenals matcher just nu. När man inser att Arsenals senaste vinst kom uppe i de jämtländska skogarna borta mot Östersund för snart tre veckor sedan, då förstår man att det är något som inte står rätt till. Eller förlåt mig, något? Ingenting står rätt till just nu.
Det finns mängder av positiva saker att diskutera när det kommer till min tid som elitsatsande ungdomsspelare. Kamratskapen som uppstår, samarbetsförmågan och att kunna prestera under press. Men precis som vanligt är det någonting negativt jag vill lyfta fram.
Allting har inte varit frid och fröjd på de brittiska öarna under de senaste åren. Intresset har knappast minskat och pengarna har ökat ytterligare, men ligan har knappast varit friktionsfri. Underprestationer i Europa, tal om död stämning på läktarna och förvirrade mittenklubbar som tävlar i vem som kan ta flest dåliga beslut.
Boksponsorer boken 2018-2019
Arkiv - här finns samtliga publicerade krönikor
sladjan osmanagic ingela armbro rune larsson thorbjörn friberg rasmus boman nicklas jönsson christian stolpe nils montan-lund samuel abrahamsson söndagskrönikören rickard johansson journalisten helgkrönikören helgkrönikör johan videll gästkrönikör tomas hermansson mästaren gästkrönikören marcus lindén tisdagskrönikören onsdagskrönikören fredrik finnebråth jimmy åkesson torsdagskrönikören måndagskrönikören fredagskrönikören joakim forsell tränaren supportern spelaren ronald åman robin gustavsson makoto asahara lördagskrönikören nörden henrik strömblad daniel collin viking peterson lisa ek gunnar persson poddrepris daniel souza bosse petersson curt einarsson björn bettner