Vi har sett det på tok för många gånger nu. Fotbollstränare vars ideologi enbart går ut på att skrämma sina spelare till maximal prestation. Ibland fungerar det tyvärr. Ofta, lyckligtvis inte. De galna, arga och förlegade tränardinosauriernas tid går nämligen mot sitt slut. Något som vi har sett flera exempel på inom den internationella fotbollen de senaste åren.

 

Frank Lampard har varit samma klubb trogen i många år och anses därför unik för något som tidigare var en norm. Tänker på det där när jag ser hans mål mot Manchester och hans antiteatraliska reaktion. Jag har svårt att förhålla mig till spelare (Lampard är kanske ändå ett undantag) som inte visar glädje över framgång mot gamla lag. I grunden är detta något fint och värdigt och det har spelarna förstås tagit fasta på. Men det ger en falsk smak eftersom spelaren i de flesta fallen har, via sin agent, valt att lämna för att skynda vidare mot nya sportsliga, och framförallt högre ekonomiska nivåer och bryr sig således inte särskilt mycket i sin tidigare arbetsgivare.

 

Det jag saknar allra mest med fotboll har egentligen ingenting med fotboll att göra. Inte det minsta. Eller okej, jag tycker också att det är kul att röra på mig lite (när man blir över fyrtio så börjar man använda termer som "röra på sig lite", bara det är ett tydligt ålderstecken). Men visst, jag tycker att det är sjukt kul att köra "kvadraten" igen och försöka slå en tunnel på nån gammal antagonist från 1900-talet. Men jag saknar inte själva spelet eftersom jag knappt vet hur man gör längre. Hjärnan vet (eller låtsas veta), kroppen förstår ingenting. 
          

När Robin Van Persie tryckte dit 1-0 mot Arsenal i höstas firade han vilt, han skrek och kastade sig ner i det blöta gräset som en 6-åring. Pinsamt gjort av holländaren, som precis gjort mål mot klubben där han spenderat 8 år. Men det är inte pinsamt - varken i att han firade som en pojke, eller att han gjorde det mot gamla klubben. Klart han ska fira - han blev ju uppenbarligen glad.

 

För vem och varför gör jag det här?
Det här är frågor väldigt många, som kan titulera sig tränare på barn- och ungdomsnivå, borde ställa sig.
För dig som läser det här är svaren ganska självklara, vi vet i alla fall hur de borde låta.
Så om vi utgår från att svaren är följande:
Vi ska sätta utövarna i främsta rummet och alltid ta beslut med varje individs bästa i åtanke. Sen ska man vara ärlig med att säga att vi naturligtvis sysslar med detta för att det också ger oss själva väldigt mycket glädje och utveckling.
 

Frågar du en herrspelare så tror jag inte han har så stor åsikt i frågan, eftersom han troligen aldrig har spelat en match som dömts av en kvinna. Frågar du däremot vilket damlag som helst så är svaret JA - kvinnliga domare är oftast sämre!
 

När alla pratar om Friends senaste misslyckande och Hammarbysupportrarnas storhet (förvisso berättigad beskrivning) väljer jag att se det stora i det lilla istället. Därför sneglar jag just nu mot den baskiska staden Eibar och dess vilt imponerande fotbollsklubb med samma namn.
 

”Hellre en enda dag som lejon än 50 år som ett får”. Så sa Benito Mussolini för att gjuta mod och inspirera sina föga motiverade soldater under andra världskriget. Att bara ställa ut skorna fungerar sällan i fotboll. Det blir inga poäng. Antar att samma förhållande gäller även i krig även om jämförelsen känns otäck.

Medialandskapet liksom vår konsumtion av media, har förändrats genom åren. Idag finns det fler TV-kanaler, tidningar och sajter för oss som vill följa med i fotbollens värld. När jag började som journalist i mitten på 90-talet var situationen annorlunda. Då fanns inte Facebook eller twitter, som toppspelare idag använder som kommunikationsverktyg med sina fans. Efter att Tyskland besegrat Argentina på Maracana i somras la Bastian Schweinsteiger ut en bild på Instagram med honom och sångerskan Rihanna från tyskarnas omklädningsrum. Svårt att se Lothar Matthaus göra samma sak, av flera olika anledningar, efter finalvinsten mot Argentina 1990.
 

Jag läser om Klas Ingesson i dagens tidning.
Klabbe kämpar vidare med sin sjukdom.
Han är, som så många har sagt tidigare, en riktig kämpe och ett gott föredöme.
Vi som står vid sidan om undrar: hur orkar han?
Eftersom jag har kontakt med Klabbe och pratar med honom då och då, tror jag att jag vet svaret.


/Journalisten

Efter Ron Atkinson katastrofala inledning blev han sparkad en bit in i 86/87-säsongen, och en ny Manchester-tränare skulle utses. Det tog visserligen sju år tills den första PL-titeln var i hamn, men 28 år, 38 titlar och en staty utanför drömmarnas teater senare är Sir Alex en av de mest hyllade tränarna i fotbollshistorien (Jag borde veta, jag har levt sedan 90-talet)  Så efter att skotten tackat för sig var pressen på nästkommande manager hög, som attan. Vi vet ju hur det gick för Moyes, trots mer eller mindre samma trupp tappade man sju placeringar i tabellen.

Svensk skola har de senaste 20 åren haft en skrämmande utveckling.
Men det finns ändå mycket vi inom fotbollen kan lära oss av skolan.
Faktum är att vi skulle må bra av att betydligt mer ofta dra paralleller dit.
Det är ju faktiskt fotbollsutbildning vi sysslar med.
Fotbollen är också en skola. Så vad kan vi ta med oss?


 

Jag har aldrig varit heltidsproffs, utan jag har alltid spelat i klubbar som under försäsongen har haft tre eller fyra träningar i veckan. Samtliga förlagda på kvällstid. Av dessa relativt få, men dyrbara timmar per vecka, har jag spenderat alldeles för många i ett gym. Varje säsong ser jag samma mönster upprepa sig. Efter lite novembervila och några inomhuscuper under mellandagarna är kroppen lite lagom otränad. 

Det finns tusentals olika anledningar till att hålla på ett lag. Det kan vara allt från att laget i fråga har snygga tröjor till att ens favoritspelare flyttar dit. Den vanligaste anledningen är dock att man blir charmad av lagets styrkor och kvalitéer. Det är exempelvis ingen slump att det är de mest framgångsrika klubbarna och de bästa lagen som har flest supportrar världen över. Detta för att i grund och botten handlar supporterskap om två saker. Det ena är gemenskap. Känslan av samhörighet och att tillhöra en liktänkande grupp stärker förstås självbild liksom självförtroende. 

Jag har aldrig fastnat för podcast. Kanske är det formen som inte tilltalar mig - jag tar hellre en öl och går över till min 81-årige granne och lyssnar analogt. Då får jag veta hur det var förr i tiden, och det här är spännande, även hur det kommer att bli i framtiden. Facit åt alla håll. Nu går ju detta inte att jämföra med podcast men för mig är det organiska samtalet mycket mer tilltalande.

Helt plötsligt är allt frid och fröjd sen Sverige öppnat EM­-kvalet med 1-­1 borta mot Österrike, och där U 21­-landslaget tog chansen att kvala in till EM efter sent segermål i 4­-3 ­segern mot Turkiet.
Men är allt så bra...? Knappast. Det finns många orostecken för Sveriges största idrottsförbund.

 

Den här texten ska handla om den svensk som betytt mest för fotbollen.
Tänk efter en stund och fundera ut vem ni tycker passar bäst på den beskrivningen.
Zlatan? Gunnar Nordahl? Brolin? Henke?
Inte i närheten.
Det är utan tvekan Lennart Johansson.

När jag var i 10-års åldern fanns det ett barnprogram som hette “Galactik football” som utspelade sig i framtiden. Fotbollsspelarna, iförda dräkter utrustade med headsets, dömdes av cylinderformade kameror som åkte runt längst med planen och uppfattade allt som hände i minsta detalj, allt gick perfekt till, och programmet var riktigt dåligt...


 

“Okej, grabbar. I dag ska vi träna teknik, det har vi inte gjort på ungefär två månader nu”.

Så låter det från en tränare, som håller i ett pass jag ser lite på avstånd i väntan på match.

Och det låter väl okej, eller?
 

Månadsskiftet augusti/september är den bästa fotbollstiden på året. Spänningen är oftast kvar i tabellen, planerna är riktigt fina och vädret är oftast perfekt – soligt och lite härligt kylslaget fram på kvällen. Men snart är det roliga över för i år. Många serier, både för ungdomars och seniorers, slutar före septembers (!) slut. 
 

Jag hade hört om det förut men aldrig upplevt det på plats. Jag hade läst om det i både tidningar och magasin men sällan trott att jag skulle få se det själv. Jag hade fantiserat om det på dagarna och drömt om det på nätterna. Fans och supportrar från två olika lag som sjunger, jublar och festar. Tillsammans.

 

Jag är mycket imponerad av det mod som en landsvägscyklist måste vara utrustad med. Om man i 90 km/h på ett led susat ner från en alptopp utan att ramla återstår en klungspurt i 65 km/tim i ofattbar trängsel där alla vill till mållinjen i någon slags gemensam målgång. Faller man, vilket händer ofta, reser man sig utan att klaga. Går sen med skrapsår i nivå med de kortbyxebeklädda målvakterna på Gzira stadion och med en krokig cykel på axeln över mållinjen. Respekt!

 

Jag vill tacka Bosse Petersson och Thomas Lundmark för frågan om jag ville skriva en krönika för deras nya initiativ ”ViLirare” - nätverket för exallsvenska fotbollsspelare -
med syftet att vara en god kraft inom svensk fotboll!

 

Det är alltså jag som är journalisten här på ”ViLirare”.
Det innebär ju främst att jag jobbat med att skildra skeenden, berättat om saker som händer. Avslöjat en del, intervjuat.
Blivit vän med många – ovän med vissa, men få hoppas jag.
Men främst har jag arbetat med att sitta som jag gör nu och välja ord för min berättelse. Jobbat med språket.
Det gjorde jag också för 17 år sedan då landslaget var, precis som nu, nere för att spela viktig kvalmatch i fotboll mot Österrike. Jag var då utsänd för Expressen.


 

Efter 14 år av framgångar i södra London är det dags att lämna Blues. Förr eller senare ska ju alla klubbprofiler göra det, för att lägga skorna på hyllan eller för att avsluta karriären någon annanstans, på en lägre nivå.

 

Utvecklingen inom ungdomsfotbollen på flicksidan är ett av de stora glädjeämnena i svensk fotboll just nu. Ändå tycks det mest intressanta i ämnet vara cyklar och gamla fördomar som kommer upp till ytan.

 

– Hur kul kan det vara att jaga en boll!? Är inte VM slut snart? Det är ju det enda som visas på TV nu…

– Det är jävligt kul om du frågar mig! Finalen spelas den 13 juli på Maracana-stadion i Rio de Janeiro. Du borde se den, det är en upplevelse för livet. Och "Gladiatorerna" och "Ensam mamma söker" sätter nog igång strax därefter och sänds 46 veckor om året, så du kan vara lugn.
 

Om mindre än en vecka börjar det igen. Denna ljuvliga men ack så plågsamma resa på väg mot ovissheten. EM-kvalet. Trots att själva huvudturneringen har utökats från 16 lag till 24 (nästan halva Europa) finns det dessvärre inga garantier för att Erik Hamréns mannar deltar där.

 

Vi såg det tidigt. Vet inte vad andra tänkte men min reflektion var, hur i helvete ska Sverige kunna komma med i det här sällskapet igen? Och om detta ändå sker, vad kan vi bidra med till underhållningen och framförallt, kan vi rubba några? Det där tröttsamma ”dödens grupp” ältandet kommer vi garanterat att få läsa och höra om oavsett vilka lag vi lottas mot eftersom alla lag nu känns bättre.