Galor, banketter och guldbollar

Det är galor och banketter och den ena festen försöker vara större än den andra. Mitt bland EM-lottningar och fotbollsmatcher ställde Théâtre du Châtelet i Paris upp för France Footballs utdelning av det som tidigare var det finaste priset av allt. Nu har den konkurrens från alla möjliga väderstreck och Ballon d’Or känns snarare på rutin än något annat.
 

Jag var inne på det redan för ett par år sedan att de här galorna spelat ut sin roll, att det är en popularitetstävling och att det oavsett kommer att kastas glåpord, tecknas get-emojis och brölas i kommentatorsfält om vem av Cristiano Ronaldo och Lionel Messi som verkligen är världens bästa fotbollsspelare genom alla tider.

Men det är klart – det är någon slags ego-boost och när Messi klev upp där på scenen och tog emot sin sjätte guldboll blev han historisk. Luca Modric bröt en tioårig streak förra december men nu är alltså allting som det ska igen.

Det väckte någon rubrik här och där om att Ronaldo nobbade galan. Det fanns väl ingen anledning att korsa gränsen från Italien när det inte var något pris att hämta upp. Istället stannade han hemma, gick på en annan gala och blev på Gran Galá del Calcio utsedd till Serie A:s bästa spelare under fjolårssäsongen.

2018 tog åtminstone galan ett steg in i en framtid som borde varit här för längesen. Ada Hegerberg vann den första guldbollen som delades ut till en kvinna och att årets pristagare blev Megan Rapione var lika glädjande som självklart. Medan Messi och hans manliga kollegor kan fokusera på att spela fotboll blir de kvinnor som spelar fotboll något så mycket större än bara fotbollsspelare.

Vi har sett och hört det förut, vi kommer att fortsätta göra det – och jag hoppas att hon och alla andra får stöd från män som spelar fotboll på samma sätt som kvinnor som gör detsamma.

Hon sa exakt vad hon tyckte om presidenten, tog plats och nobbade en inbjudan till Vita Huset. Hon tog sitt USA till ett guld, vann skytteligan och var hela mästerskapets stora stjärna. En prestation som ensam definitivt är tillräcklig för ett förstapris även i den här tävlingen. Precis som att hon blev utsedd till världens bästa på Fifas egen gala härom månaden och skickade en fuck off-känga till en värld fylld med rasism, homofobi och sexism.

Den här kvällen var hon inte på plats och på något sätt kändes det som att det saknades just ett sådant tal som vi är så vana vid att pristagande kvinnliga fotbollsspelare levererar. Kanske är det också ett tydligt tecken – om inte de tar tag i det så kommer inte någon man göra det.

Det låter förvisso signifikativt för hela samhället.

Nu fanns det ingen Megan Rapione som lyfte allt som är så otroligt viktigt att lyfta. Då blev det här ytterligare en platt gala där alla klappar varandra på axeln, ler mot varandra och fortsätter som att ingenting utanför fotbollsbubblan händer. Samtidigt utökade Ballon d’Or med ett pris till årets målvakt. Eller ja, förlåt – årets herrmålvakt.

Trots att hon inte var där är det svårt att inte nämna allting hon gjort under året. Och det finns ingen anledning att låta bli heller.

/ Jimmy Åkesson