Ett olympiskt skyltfönster

Av måndagskrönikören - Jimmy Åkesson

Fotbollen drar sällan de stora rubrikerna under de Olympiska Spelen. Trots att turneringen går i ett land där fotbollen är det allra heligaste så har världens största sport aldrig riktigt hakat sig fast i de fem färgklädda ringarna.
Medan det i de andra idrotterna är det största som kan upplevas är fotbollen i sig också uppdelad.
  

På damsidan är det större än ett världsmästerskap.
   För herrarna är det en U23-turnering som ingen riktigt tycks bry sig om.
När Håkan Ericsson kallade på sitt manskap – fyllt med vad många trodde skulle vara stommen från bragden i Tjecken förra sommaren – blev det till slut ett 50-tal nej.
   Fyra och en halv startelva fick eller kunde inte göra den olympiska resan över atlanten.
 
Men istället för att raljera över att klubbarna inte släppte sina spelare under antingen uppstartsperiod eller guldstrider så har de haft en chans att visa upp sig i den blågula tröjan. Vad är det som säger att någon av de 18 spelarna i huvud-truppen i OS inte kan ta klivet när det vankas VM-kval med en ny förbundskapten vid rodret till hösten?
 
Nio av spelarna i OS-truppen (reserverna inkluderade) hade inför Brasilien-äventyret gjort minst en A-landskamp för Sverige – 20 hade gjort minst en U21-landskamp.
   Bara en (Alexander Leksell) var ny i landslagssammanhang.
   Det går att se det här på två olika sätt. Antingen som en B-lagsturnering – eller som ett skyltfönster mot agenter, klubbar, och miljontals människor.
 
Det är svårt att undgå att nämna Astrit Ajdarevic namn. Det var hans talang och kaxighet som tog honom från Falkenberg till Liverpool i ungdomsåren.
   Det som sedan två gånger om gav honom chansen i Örebro.
   Han har pratat om landslaget tidigare, om att han inte fått chansen och att det fanns ett alternativ att byta till Albaniens dito får några år sedan.
   Nu fick han spela för Sverige och han fick göra det med kaptensbindeln på armen.
   För honom eller någon annan spelare i turneringen var det här på riktigt oavsett vad någon annan sa eller skrev.
 
Mot Colombia i premiären presenterade sig Mikael Ishak omgående, men snacket efteråt handlade mest om att det var ett missnöjt svenskt lag som tappat två poäng snarare än att ha vunnit en mot ett på förhand starkare motstånd.
   Det snackades inför OS om ett Sverige som skulle styra istället för att bli styrda. Ett kaxigt och ungt lag som skulle ta världen med storm.
   De hade ju gjort det en sommar tidigare.
   Men så kom Nigeria och Japan och packade ihop resväskan för de blågula.
   När vi nu summerar tre matcher gör vi det med ett facit på en poäng och respass redan efter gruppspelet.
 
Förbundskapten Håkan Ericson använde sig av totalt 15 spelare. Det är 15 spelare som fått speltid i minst en match och som plockat på sig viktig landslagserfarenhet i en stor turnering. Det har dessutom varit en hel trupp som andats blågul fotboll och som förhoppningsvis kommer att göra allt för att återigen dra på sig landslagströjan.
   Oavsett om det är i A-, U23-, eller U21-landslaget.
 
Det är och var trots allt ett U23-gäng kryddat med ett par överåriga spelare som skulle göra det i Brasilien. Och det är någonstans spelare som har framtiden för sig.
   Alexander Milosevic har spelat A-landslagsfotboll. Precis som Alexander Fransson, Robin Quaison, Abdul Kahlili och Muamer Tankovic.
   Nu har också Ken Sema, Valmir Berisha, Jacob Une Larsson och Andreas Linde fyllt på med matcher i det svenska landslaget.
 
Efter ett Europamästerskap och ett Olympiskt Spel börjar det svenska herrlandslaget i fotboll om på nytt. Ett lag utan Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson – ett lag med en ny förbundskapten som ska bygga nytt.
   Jag är övertygad om att Janne Andersson hade blickarna på det som utspelade sig i Manaus och Salvador. För trots de uteblivna resultaten så finns det talang i den där truppen och han har sedan tidigare visat att han vågar satsa på just de yngre förmågorna.
   Lägg där till att spelarna som tog U21-EM-guld förra sommaren är ett år äldre och ett år mer erfarna.
 
Det går att tycka mycket och olika om vissa idrotters vara eller inte vara i ett OS. Men en sak kan vi med säkerhet säga. De som är där ger allt för sitt lag och sin nation – oavsett om det handlar om att vara den enda som simmar för sitt land eller om det är en fotbollsikon som ska ta revansch för ett VM-debacle från 2014.
   Sverige kom till Brasilien med ett gäng stolta killar som ville göra det de älskar allra mest – att spela fotboll. Och de fick göra det i ett Olympiskt Spel med landslagsemblemet på bröstet.
   Vi kan diskutera hur hög eller låg statusen är på U23-turneringen. Men erfarenheten att ha varit där omöjligt ses som en nackdel att ha med sig in i framtiden.

/Jimmy Åkesson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln